Kan visst!!
För ett par veckor sen blev jag litet kantstött - eller rättare sagt ganska blåilsken på en väktare/hundförare som inte riktigt ville tro på att en russlare kan spåra. Ett litet överlägset leende bestods jag. Hade väktaren haft mål i mun skulle han ha sagt "fluntimmel", för det var vad han menade. "Fluntimmel och lusslale", som Ying när han är på sitt odrägligaste humör.
Sanningen att säga har det inte biddit så helt med spårandet i sommar, men på midsommaraftonen tyckte jag att det kunde vara en lagom form av firande. Tog således den lille vite med mig och for till skogs. Där la jag två spår; ett på 1 km med ett par spetsvinklar och litet annat lullull och ett på ungefär 600 meter (GPS:en somnade) med mest runda böjar, fast över riktigt torr och stenig mark delvis.
Sen tog vi en liten härlig promenad med lös hund och SprocketRocket - vet ni vad det är? Annars får ni se resultaten senare. Mycket smultron åt jag också, Tigern försökte fånga en eller annan liten myra. Men det är svårt att traska med lös hund när man har gjort alla de grejer som hunden kan tyda som spårning: plocka fram grejer ur bilen, lämna hunden kvar, försvinna, komma tillbaks, släppa ut hunden. Det råder ingen tvekan om vad vi ska göra och är man en tiger så har man väldigt svårt att vänta. Den som väntar på nåt gott vill inte vänta längre! är Tigers valspråk.
Efter ungefär 45 minuter satte vi åstad. Rejält varmt var det, det var knäkort och ärmlöst tröts fästingarnas mångfald.
Numera får Tigern för det mesta spåra iförd vanligt halsband, för han tycker inte alls om sele. Och han ligger på mindre när han har halsband också, så han blir inte störd.
Och sen - ja, jag kan bara återigen hävda: russlare KAN spåra! Toksäker i pinnplockandet, hur spårnoga som helst (där jag korsade stigar hade jag gjort streck i marken med foten och vi kom på centimetern rätt varje gång!), otroligt självförtroende - blir det svårt så tar han det lugnt, går tillbaka, letar i tvärriktning... Det går fort men inte alls stressat, allting talar för att här jobbar en yrkesman!
Iväg!!
Full fart i lingonriset!
Första pinnen! Ren tur att matte hann med med kameran!
Fort iväg igen!
Blir det nåt trassel med linan så tappar Tigern aldrig sugen. Först väntar han ett tag på att matte ska trassla loss; går det inte fort nog så får jag skäll. Han vet verkligen vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb.
Full fart på de små små benen!
Ännu ett fynd. Och svansen går!
En till!
Mycket problematiskt - matte har lagt pinnen mitt i en myrstig, så den är alldeles full med kryp! Matte tillkallades med skall och tydlig påvisning gjordes. Duktig liten hund.
Pinnarna står som spön i backen och Tigern inhöstar sin betalning.
Slutpinnen skall just greppas.
Äntligen!! tycker matten, men Tiger är glad att det finns ett spår till sen. En liten vattenslurk och sen - påt igen bara!!
Jag tycker inte att bristen på träning märktes - det skulle i så fall vara att Tigger var ännu mer noggrann och entusiastisk än vanligt. Inte heller märktes det något på konditionen - det var ändå ganska lång totalsträcka om man tar i beaktande att han måste kämpa i högt ris och gräs nästan hela tiden - han har ju inte precis schäferstorlek! (Men tala inte om det för honom!)
Matten däremot svärjer alltid över sina egna spår - när man går dem för andra gången, efter en hund, märker man hur trassligt och snårigt och besvärligt det är överallt, och långt och myggigt och ... Ja, allt sånt där skogselände.
Tur att man inte måste gå med näsan i backen, i alla fall!
Sanningen att säga har det inte biddit så helt med spårandet i sommar, men på midsommaraftonen tyckte jag att det kunde vara en lagom form av firande. Tog således den lille vite med mig och for till skogs. Där la jag två spår; ett på 1 km med ett par spetsvinklar och litet annat lullull och ett på ungefär 600 meter (GPS:en somnade) med mest runda böjar, fast över riktigt torr och stenig mark delvis.
Sen tog vi en liten härlig promenad med lös hund och SprocketRocket - vet ni vad det är? Annars får ni se resultaten senare. Mycket smultron åt jag också, Tigern försökte fånga en eller annan liten myra. Men det är svårt att traska med lös hund när man har gjort alla de grejer som hunden kan tyda som spårning: plocka fram grejer ur bilen, lämna hunden kvar, försvinna, komma tillbaks, släppa ut hunden. Det råder ingen tvekan om vad vi ska göra och är man en tiger så har man väldigt svårt att vänta. Den som väntar på nåt gott vill inte vänta längre! är Tigers valspråk.
Efter ungefär 45 minuter satte vi åstad. Rejält varmt var det, det var knäkort och ärmlöst tröts fästingarnas mångfald.
Numera får Tigern för det mesta spåra iförd vanligt halsband, för han tycker inte alls om sele. Och han ligger på mindre när han har halsband också, så han blir inte störd.
Och sen - ja, jag kan bara återigen hävda: russlare KAN spåra! Toksäker i pinnplockandet, hur spårnoga som helst (där jag korsade stigar hade jag gjort streck i marken med foten och vi kom på centimetern rätt varje gång!), otroligt självförtroende - blir det svårt så tar han det lugnt, går tillbaka, letar i tvärriktning... Det går fort men inte alls stressat, allting talar för att här jobbar en yrkesman!
Iväg!!
Full fart i lingonriset!
Första pinnen! Ren tur att matte hann med med kameran!
Fort iväg igen!
Blir det nåt trassel med linan så tappar Tigern aldrig sugen. Först väntar han ett tag på att matte ska trassla loss; går det inte fort nog så får jag skäll. Han vet verkligen vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb.
Full fart på de små små benen!
Ännu ett fynd. Och svansen går!
En till!
Mycket problematiskt - matte har lagt pinnen mitt i en myrstig, så den är alldeles full med kryp! Matte tillkallades med skall och tydlig påvisning gjordes. Duktig liten hund.
Pinnarna står som spön i backen och Tigern inhöstar sin betalning.
Slutpinnen skall just greppas.
Äntligen!! tycker matten, men Tiger är glad att det finns ett spår till sen. En liten vattenslurk och sen - påt igen bara!!
Jag tycker inte att bristen på träning märktes - det skulle i så fall vara att Tigger var ännu mer noggrann och entusiastisk än vanligt. Inte heller märktes det något på konditionen - det var ändå ganska lång totalsträcka om man tar i beaktande att han måste kämpa i högt ris och gräs nästan hela tiden - han har ju inte precis schäferstorlek! (Men tala inte om det för honom!)
Matten däremot svärjer alltid över sina egna spår - när man går dem för andra gången, efter en hund, märker man hur trassligt och snårigt och besvärligt det är överallt, och långt och myggigt och ... Ja, allt sånt där skogselände.
Tur att man inte måste gå med näsan i backen, i alla fall!