Pelleskop-livet

Som man bor i en liten Mälar-köping och det var strålande sportlovsväder kände jag mig igår alldeles tvungen att ge mig ut på isen.
Gah!
Jag vill minnas att Muminpappan nån gång stod och tutade i nån pratlur: -Ödesnatten. Öööödesnatten!
Ungefär så låter det inom mig så fort jag kommer ut på vatten, fast texten är ändrad till: -Marianergraven! Mariaaaaahnergraaahven!!
10 971 meter. Djupt.
Det SUGER, på mer än ett sätt.
Det liksom vill dra mig nedåt, till sig.
Men nu var det ju förstås inte Marianergravens is jag var ute och traskade på, utan Mälarens.
Tack, det räcker.
Innan jag går ut på isen kontrollerar jag befintliga frisksportare.
Finns där 16 förskolebarn med 1 fröken kan jag känna mig ganska trygg.
Halta och lytta och personer som drar andra personer i rullstol är ett extra plus.
Men pensionärer måste man se upp med!!
Dagens pensionärer är dessvärre ofta av den modell som försedda med ryggsäck innehållande i plastpåsar förpackat torrt ombyte ger sig ut på isen i akt och mening att få sig en riktig heldag på Mälaren.
Och för att det verkligen skall räknas som en Heldag krävs minst ett plurr.
Krävs!
Varning för såna, alltså.
Nåväl, efter så där 20 minuters promenad var jag så skräckslagen så jag nästan kräktes, och detta är dagsens sanning.
Sen kunde jag inte bli så mycket räddare så då kändes det betydligt bättre. Går det så går det, liksom.
Och hundarnas, i synnerhet Yings, fröjd över så mycket springyta hjälper mot mycket!



Ångest!!





















Puh!
Nu är det över för den här gången!