Man ska aldrig säga aldrig!
Tro det eller ej, men det finns ett gäng hundraser som jag inte är det allra minsta tilltalad av - även om jag känner några enskilda individer ur rasen som är OK så är det raser som bara är så - bläh!
Såna raser som ovtjarka och tibetansk mastiff och sånt går förstås bort direkt, av praktiska orsaker, liksom fila brasileiro och litet annat. Och alla rena jakthundsraser och polarhundar osv.
Men alltså, bland vanliga, ofta förekommande raser finns det några som ALDRIG skulle komma över min tröskel, annat än på visit förstås.
Sådana raser är t.ex.
schäfer (trååååkiiiiigaaaa)
aussie (fel storlek, fel päls, fel allt. bara jaså)
softcoated wheaten - tja, eller vad de nu heter. De är rent ut fula. Och stabbiga. Och näe, aldrig.
Och så: cavalier king charles spaniel. Aldrig en sådan!! Aldrig!
Tills nu då, när jag har blivit KÄR.
Kär i Buster!!
Ärligt talat - har man nånsin sett och framför allt HÖRT nånting sötare?!!
Som tur är så är jag - jodå, det är sant! - en förståndig människa som inser att cavalierer är som andra hundar: de pratar faktiskt inte med sån där röst!
Och så har jag hundar så det räcker.
Jag hoppas bara att det finns många såna kloka människor som jag, för nog märker jag att Buster har smält ett och annat hjärta.
Och vi vill INTE ha några impulsvalpar bortgedda i julklapp. Hör det, folk!
Men i alla fall - sen, när jag blir pangsjo... Kanske det blir en liten Buster då?
Omöjligt är det inte. Inte längre!
Såna raser som ovtjarka och tibetansk mastiff och sånt går förstås bort direkt, av praktiska orsaker, liksom fila brasileiro och litet annat. Och alla rena jakthundsraser och polarhundar osv.
Men alltså, bland vanliga, ofta förekommande raser finns det några som ALDRIG skulle komma över min tröskel, annat än på visit förstås.
Sådana raser är t.ex.
schäfer (trååååkiiiiigaaaa)
aussie (fel storlek, fel päls, fel allt. bara jaså)
softcoated wheaten - tja, eller vad de nu heter. De är rent ut fula. Och stabbiga. Och näe, aldrig.
Och så: cavalier king charles spaniel. Aldrig en sådan!! Aldrig!
Tills nu då, när jag har blivit KÄR.
Kär i Buster!!
Ärligt talat - har man nånsin sett och framför allt HÖRT nånting sötare?!!
Som tur är så är jag - jodå, det är sant! - en förståndig människa som inser att cavalierer är som andra hundar: de pratar faktiskt inte med sån där röst!
Och så har jag hundar så det räcker.
Jag hoppas bara att det finns många såna kloka människor som jag, för nog märker jag att Buster har smält ett och annat hjärta.
Och vi vill INTE ha några impulsvalpar bortgedda i julklapp. Hör det, folk!
Men i alla fall - sen, när jag blir pangsjo... Kanske det blir en liten Buster då?
Omöjligt är det inte. Inte längre!