Spänstfenomen
Idag, kära vänner, hade ni tur! Jag hade med mig kamera utan minneskort = inga bilder tagna! Passa på att vila ögonen.
Annars började jag dagen med att känna mig alldeles tokpiggelin! Då gäller det att agera snabbt, för vem vet hur länge sånt håller i sig! (Jag: inte så länge.)
Raskt alltså på med klämmiga springutrustningen, selar på hundarna, baggenbälte på mig och vips ut i skogen!
Vi gick ca 800 m till elljusspåret, delvis stillsam skritt i djup förna så hundarna fick värma upp benlyfteriet, tog oss sedan lubbande, powerwalkande och tokrusande (i uppförsbackarna) runt 2,5 km och sedan stillsamt joggande 400 meter till. Sista tre- eller fyrahundra metrarna hem strosade vi i sakta mak i sommarvärmen.
Det var så roligt! Om än jobbigt för en tjock tant i usel form. Men mest bara härligt - jag tycker verkligen OM att springa, även när det tar emot.
Och så tycker jag om känslan efteråt, när man är nyduschad och känner sig ren på både in- och utsidan. Bäst!
På kvällningen tog vi alla en promenad tillsammans med mellersta mellanbarnet och puddlaren Olsson, vi gick till klubben för jag måste lämna ett protokoll och så passade vi på att köra litet agility.
Nedrar vad jag sprang!!!
Jazz går i 120 knyck tror jag, men nu börjar han bli riktigt duktig på distansstyrning, så det tar sig. Annars skulle det vara helt hopplöst eftersom han är 50 gånger snabbare än jag, även om jag tar i så jag nästan känner Dr Per ta mig i örat.
Tigger var litet trött idag och gläfste inte (hurra!), men han är glad och riktigt snabb han också, även om hans benlängd inte medger några Jazz-hastigheter. Lättstyrd och villig är han!
Idag fanns det en tunnel ute också, den har alltid ett särskilt sug på Tigg och Jazz.
Sen är det riktigt skönt att ta ett par varv med Ying - DÅ behöver man inte springa benen av sig! Men nu börjar jag misstänka att Ying helt enkelt vill vara snäll mot mig: han LÅTSAS inte veta vilken väg han ska ta, och han LÅTSAS inte kunna springa lika fort som matte och allt sånt. Han säger:
-OJ, vad du är snabb matte, tänk att du kan springa så fort, men nu måste du allt vänta litet på mig, du får inte glömma bort att du är så väldigt snabb!
Och:
-Nu måste du allt visa mig vart vi ska sen matte, för du förstår att JAG har ingen ANING, för jag är inte så där väldigt duktig som du är, matte!
Om tunnlar tycker Ying så här, att huvudsaken är väl att man kommer från ingången till utgången, det är väl inte så noga med om man befinner sig inuti tunneln eller utanför den när man åstadkommer denna lägesförändring? Han springer alltså alldeles intill tunneln, stryker sig mot den, fast på utsidan. Och effekten blir ju egentligen den samma - han kommer dit han ska.
Synd att agilitydomare ska vara så kitsliga.
Annars började jag dagen med att känna mig alldeles tokpiggelin! Då gäller det att agera snabbt, för vem vet hur länge sånt håller i sig! (Jag: inte så länge.)
Raskt alltså på med klämmiga springutrustningen, selar på hundarna, baggenbälte på mig och vips ut i skogen!
Vi gick ca 800 m till elljusspåret, delvis stillsam skritt i djup förna så hundarna fick värma upp benlyfteriet, tog oss sedan lubbande, powerwalkande och tokrusande (i uppförsbackarna) runt 2,5 km och sedan stillsamt joggande 400 meter till. Sista tre- eller fyrahundra metrarna hem strosade vi i sakta mak i sommarvärmen.
Det var så roligt! Om än jobbigt för en tjock tant i usel form. Men mest bara härligt - jag tycker verkligen OM att springa, även när det tar emot.
Och så tycker jag om känslan efteråt, när man är nyduschad och känner sig ren på både in- och utsidan. Bäst!
På kvällningen tog vi alla en promenad tillsammans med mellersta mellanbarnet och puddlaren Olsson, vi gick till klubben för jag måste lämna ett protokoll och så passade vi på att köra litet agility.
Nedrar vad jag sprang!!!
Jazz går i 120 knyck tror jag, men nu börjar han bli riktigt duktig på distansstyrning, så det tar sig. Annars skulle det vara helt hopplöst eftersom han är 50 gånger snabbare än jag, även om jag tar i så jag nästan känner Dr Per ta mig i örat.
Tigger var litet trött idag och gläfste inte (hurra!), men han är glad och riktigt snabb han också, även om hans benlängd inte medger några Jazz-hastigheter. Lättstyrd och villig är han!
Idag fanns det en tunnel ute också, den har alltid ett särskilt sug på Tigg och Jazz.
Sen är det riktigt skönt att ta ett par varv med Ying - DÅ behöver man inte springa benen av sig! Men nu börjar jag misstänka att Ying helt enkelt vill vara snäll mot mig: han LÅTSAS inte veta vilken väg han ska ta, och han LÅTSAS inte kunna springa lika fort som matte och allt sånt. Han säger:
-OJ, vad du är snabb matte, tänk att du kan springa så fort, men nu måste du allt vänta litet på mig, du får inte glömma bort att du är så väldigt snabb!
Och:
-Nu måste du allt visa mig vart vi ska sen matte, för du förstår att JAG har ingen ANING, för jag är inte så där väldigt duktig som du är, matte!
Om tunnlar tycker Ying så här, att huvudsaken är väl att man kommer från ingången till utgången, det är väl inte så noga med om man befinner sig inuti tunneln eller utanför den när man åstadkommer denna lägesförändring? Han springer alltså alldeles intill tunneln, stryker sig mot den, fast på utsidan. Och effekten blir ju egentligen den samma - han kommer dit han ska.
Synd att agilitydomare ska vara så kitsliga.