Man kan ju alltid pröva!!
Kanske någon trogen läsare, om sådan gives, har lagt märke till att jag tycker om att pröva olika saker med hundarna. Bara för att se om det går, liksom, eller HUR det går.
Jag tror att min allra första mersmaksgivande erfarenhet på detta område var när jag hade läst om hundaktivering i form av luktdiskriminering. Alltså: på promenaden upplockas exempelvis en kotte (för såna är enkla att märka gm att dra bort ett fjäll el. nåt), hålles i nypan en stund, lägges sedan bland andra kottar varefter hunden skickas att hämta den matteluktande kotten.
-Men hur F*N...? var min omedelbara reaktion på detta.
På den tiden hade jag min finfina, vackra svarten, alltså pitbullen Nero och för övrigt inte mycket erfarenhet alls av hundträning.
I ren frustration förklarade jag för Nero hur vi skulle göra. Alltså en liten föreläsning. "... och så förstår du, ska du hämta den kotten som jag har hållit i och vilken det är känner du på lukten." Det var ju så dumt så det liknade ingenting, det insåg jag, men nån smartare metod var jag inte människa att räkna ut.
Så jag tog en kotte, märkte kotten, placerade ut kotten, bad Nero hämta kotten - och han överfor samtliga kottar med nosen och hämtade utan tvekan den rätta! (Kanske var det då jag omedvetet bestämde mig för att bli lärare?)
Detta gav naturligtvis både råg i ryggen och blodad tand och sen dess har jag prövat alla möjliga konstiga saker. Går det så går det, och går det inte så är det inte mer med det.
En sak som jag tar upp då och då är frisbee-med-hund. Doggy-disc, som en del säger. Själv säger jag mest: -Ducka, men fort!!
Nedan några bilder, men det är inte lätt att både kasta frisbee och fotografera på en gång.
Ska sanningen fram så är det inte lätt att både kasta frisbee. Inte om man är jag.
DEN blev ju i alla fall riktigt bra!!
Om frisbeen hinner landa platt innan Tigern hinner fram så omvandlas den omedelbart och i ett sammanhang till tasstarget.
Man ska använda särskilda frisbees, avsedda för hundar. De som man köper på mackar osv. är för hårda och kan göra illa hunden. Dessutom spricker de lättare och blir då ännu farligare.
De är ganska goda också, säger Tigern.
Träningspasset slut! Matte slut också!
Kvällarna är så ljusa nu så man vill nästan aldrig gå in. En liten nedvarvningspromenad efter hopp och skutt passar bra.
Aldrig en sur min!
Litet trött i kroppen, kanske. Fast det erkänner han aldrig!
Hemma hos oss.
I alla fall blir det kanske en temadag i kasta-frisbee-till-hund på hemmaklubben framöver. Fast den tror jag INTE att jag ska vara med på.
Det förväntas tydligen ta åtminstone ett par timmar att lära människorna att kasta, först, innan hundarna tas fram.
Alltså: ett par timmar för VANLIGA människor.
När det gäller kastning är jag ökänd i vida kretsar, och jag vill inte gärna bidra till att instruktören ska gå in i väggen.
Jag tror att min allra första mersmaksgivande erfarenhet på detta område var när jag hade läst om hundaktivering i form av luktdiskriminering. Alltså: på promenaden upplockas exempelvis en kotte (för såna är enkla att märka gm att dra bort ett fjäll el. nåt), hålles i nypan en stund, lägges sedan bland andra kottar varefter hunden skickas att hämta den matteluktande kotten.
-Men hur F*N...? var min omedelbara reaktion på detta.
På den tiden hade jag min finfina, vackra svarten, alltså pitbullen Nero och för övrigt inte mycket erfarenhet alls av hundträning.
I ren frustration förklarade jag för Nero hur vi skulle göra. Alltså en liten föreläsning. "... och så förstår du, ska du hämta den kotten som jag har hållit i och vilken det är känner du på lukten." Det var ju så dumt så det liknade ingenting, det insåg jag, men nån smartare metod var jag inte människa att räkna ut.
Så jag tog en kotte, märkte kotten, placerade ut kotten, bad Nero hämta kotten - och han överfor samtliga kottar med nosen och hämtade utan tvekan den rätta! (Kanske var det då jag omedvetet bestämde mig för att bli lärare?)
Detta gav naturligtvis både råg i ryggen och blodad tand och sen dess har jag prövat alla möjliga konstiga saker. Går det så går det, och går det inte så är det inte mer med det.
En sak som jag tar upp då och då är frisbee-med-hund. Doggy-disc, som en del säger. Själv säger jag mest: -Ducka, men fort!!
Nedan några bilder, men det är inte lätt att både kasta frisbee och fotografera på en gång.
Ska sanningen fram så är det inte lätt att både kasta frisbee. Inte om man är jag.
DEN blev ju i alla fall riktigt bra!!
Om frisbeen hinner landa platt innan Tigern hinner fram så omvandlas den omedelbart och i ett sammanhang till tasstarget.
Man ska använda särskilda frisbees, avsedda för hundar. De som man köper på mackar osv. är för hårda och kan göra illa hunden. Dessutom spricker de lättare och blir då ännu farligare.
De är ganska goda också, säger Tigern.
Träningspasset slut! Matte slut också!
Kvällarna är så ljusa nu så man vill nästan aldrig gå in. En liten nedvarvningspromenad efter hopp och skutt passar bra.
Aldrig en sur min!
Litet trött i kroppen, kanske. Fast det erkänner han aldrig!
Hemma hos oss.
I alla fall blir det kanske en temadag i kasta-frisbee-till-hund på hemmaklubben framöver. Fast den tror jag INTE att jag ska vara med på.
Det förväntas tydligen ta åtminstone ett par timmar att lära människorna att kasta, först, innan hundarna tas fram.
Alltså: ett par timmar för VANLIGA människor.
När det gäller kastning är jag ökänd i vida kretsar, och jag vill inte gärna bidra till att instruktören ska gå in i väggen.