Naturmetoden
En gång i världen skaffade jag en bok om huruledes hund skall till kantarellsökare tränas.
Himla komplicerat, men himla fungerande: så pass att det tog mig en hel säsong att avlära Jazz. Han hittade nämligen snabbt kantarellerna och åt upp dem. Hade jag med mig nåt riktigt smaskigt belöningsgodis, jag menar RIKTIGT RIKTIGT smaskigt (vi talar här om rå kolever. Rätt opraktiskt att ha i fickan) så markerade han svampfyndet, rusade tillbaka till mig och åt upp sitt godis och innan han hade hunnit svälja var han åter vid herr kantarell och glufsade i sig. Lever med svamp, jojo. Men nu är han avvand, är han. Och som jag tycker det är himla skojsigt att leta kantareller själv så har jag inte brytt mig om att göra om det därna experimentet någe mer. Fast...
Ibland när jag är lat och lyxig, eller som nu har haft ont i magen och är litet matt, tar jag bara mina terrierpojkar med till skogs. Mina bordercollieterrierar, eller borderlineterrierar - de håller sig till matte de, med el. utan koppel. Och eftersom de håller sig till matte och är nyfikna på mattes förehavanden så har de blivit kantarellintresserade. Inte så pass att de äter, bara så att de kollar vad jag gör. Det blir ju litet plock på en säsong...
Sen införde jag en liten regel: de ska stå stilla när jag har hittat svamp. Alltså inte springa runt i fynden, eller kissa på dem, eller ställa till med värsta jordfrässcenen, eller bli lekfulla som troll. Och när de har gjort det, alltså stått stilla, så får de godis.
Så det har blivit så här: kantareller - stå stilla - köttbulle. Gånger en miljon ungefär. Helt utan tanke från min sida, bara en praktisk åtgärd. Men ikväll märkte jag att pojkarna stannar själva när vi kommer till kantareller! De stannar och blir stående och när jag kommer intill dem så dunkar Tiger tassarna i korgen (för där har jag köttbullarna i en liten påse).
De har blivit kantarellmarkerare!!
Så nu måste jag grunna ett tag: ska jag använda mig av detta, kanske sätta kommando på det? Eller ska jag bara låta det vara, och kanske självdö? Hm... Alltid är det nåt att fundera över!
Nästan 2,5 timmar i skogen blev det i alla fall - äntligen börjar jag känna mig nästan som folk igen!
Himla komplicerat, men himla fungerande: så pass att det tog mig en hel säsong att avlära Jazz. Han hittade nämligen snabbt kantarellerna och åt upp dem. Hade jag med mig nåt riktigt smaskigt belöningsgodis, jag menar RIKTIGT RIKTIGT smaskigt (vi talar här om rå kolever. Rätt opraktiskt att ha i fickan) så markerade han svampfyndet, rusade tillbaka till mig och åt upp sitt godis och innan han hade hunnit svälja var han åter vid herr kantarell och glufsade i sig. Lever med svamp, jojo. Men nu är han avvand, är han. Och som jag tycker det är himla skojsigt att leta kantareller själv så har jag inte brytt mig om att göra om det därna experimentet någe mer. Fast...
Ibland när jag är lat och lyxig, eller som nu har haft ont i magen och är litet matt, tar jag bara mina terrierpojkar med till skogs. Mina bordercollieterrierar, eller borderlineterrierar - de håller sig till matte de, med el. utan koppel. Och eftersom de håller sig till matte och är nyfikna på mattes förehavanden så har de blivit kantarellintresserade. Inte så pass att de äter, bara så att de kollar vad jag gör. Det blir ju litet plock på en säsong...
Sen införde jag en liten regel: de ska stå stilla när jag har hittat svamp. Alltså inte springa runt i fynden, eller kissa på dem, eller ställa till med värsta jordfrässcenen, eller bli lekfulla som troll. Och när de har gjort det, alltså stått stilla, så får de godis.
Så det har blivit så här: kantareller - stå stilla - köttbulle. Gånger en miljon ungefär. Helt utan tanke från min sida, bara en praktisk åtgärd. Men ikväll märkte jag att pojkarna stannar själva när vi kommer till kantareller! De stannar och blir stående och när jag kommer intill dem så dunkar Tiger tassarna i korgen (för där har jag köttbullarna i en liten påse).
De har blivit kantarellmarkerare!!
Så nu måste jag grunna ett tag: ska jag använda mig av detta, kanske sätta kommando på det? Eller ska jag bara låta det vara, och kanske självdö? Hm... Alltid är det nåt att fundera över!
Nästan 2,5 timmar i skogen blev det i alla fall - äntligen börjar jag känna mig nästan som folk igen!