"Religiös bland blåsipporna"
Minsta barnet tycker att ovanstående vore en lämplig titel på mina memoarer, som jag enligt uppgift ska skriva när jag har blivit gaggit. Blivit? Dags att börja genast, tänker jag ibland!
Men tänk ändå - familjen, eller delar av den, sitter och spekulerar bland resor till solen, till hotell med pool och all inclusive och havet runt knuten.
Och jag, jag tager en bunt hunddjur och går ut i skogen och vill inte vara nån annanstans alls, i hela världen. Så praktiskt ändå - att vara precis just där, och när, man allra helst vill vara! Det är då jag känner mig liksom religiös bland blåsipporna - hepatica nobilis. Och så finns det anemone nemorosa också - vitsippa.
Igår afton tog jag en sån skogssväng med mina småhundar - de var så glada och ivriga redan hemma vid grinden så man kunde inte annat än fnissa. Trots att vi går till skogen så gott som varenda dag är det alltid lika uppskattat. Bara en sån sak!
Jazz hade en sån bra dag igår, jag tror han försöker invagga mig i säkerhet. Mycket rådjursvittring markerade han tydligt, men han kom hela tiden när jag ropade eller visslade. Jag har lagt mig till med att berömma honom mycket om han så bara vinklar ett öra mot mig, och det verkar uppskattas. Annars har han ju den egenheten att när jag ropar på honom så stannar han bara och tittar på mig. Han kommer inte närmare förrän jag börjar berömma. Undrar hur han egentligen hade det under sina första månader...
Tigger var som vanligt riktigt duktig, men han HAR börjat reagera mer på vilt. Det är inte värre än att han kan sätta av ett par meter men komma direkt när jag hojar, men det är illa nog. Jag vill inte att han ska reagera alls!
"Le mot fotografen" får en ny innebörd. "Varför har du så stora tänder, mormor?"
Tiger är tre-och-ett-halvt år gammal och ändå är han stolt som en tupp varje gång han klättrar upp på en sten. Och det gör han ofta! -Titta vad jag kunde matte, ge mig godis!
-Jaha, och? säger Jazz och kollar om man möjligen kan inspana skogens vilda djur från en sådan upphöjd position.
Hej hopp i grönskan!
Men tänk ändå - familjen, eller delar av den, sitter och spekulerar bland resor till solen, till hotell med pool och all inclusive och havet runt knuten.
Och jag, jag tager en bunt hunddjur och går ut i skogen och vill inte vara nån annanstans alls, i hela världen. Så praktiskt ändå - att vara precis just där, och när, man allra helst vill vara! Det är då jag känner mig liksom religiös bland blåsipporna - hepatica nobilis. Och så finns det anemone nemorosa också - vitsippa.
Igår afton tog jag en sån skogssväng med mina småhundar - de var så glada och ivriga redan hemma vid grinden så man kunde inte annat än fnissa. Trots att vi går till skogen så gott som varenda dag är det alltid lika uppskattat. Bara en sån sak!
Jazz hade en sån bra dag igår, jag tror han försöker invagga mig i säkerhet. Mycket rådjursvittring markerade han tydligt, men han kom hela tiden när jag ropade eller visslade. Jag har lagt mig till med att berömma honom mycket om han så bara vinklar ett öra mot mig, och det verkar uppskattas. Annars har han ju den egenheten att när jag ropar på honom så stannar han bara och tittar på mig. Han kommer inte närmare förrän jag börjar berömma. Undrar hur han egentligen hade det under sina första månader...
Tigger var som vanligt riktigt duktig, men han HAR börjat reagera mer på vilt. Det är inte värre än att han kan sätta av ett par meter men komma direkt när jag hojar, men det är illa nog. Jag vill inte att han ska reagera alls!
"Le mot fotografen" får en ny innebörd. "Varför har du så stora tänder, mormor?"
Tiger är tre-och-ett-halvt år gammal och ändå är han stolt som en tupp varje gång han klättrar upp på en sten. Och det gör han ofta! -Titta vad jag kunde matte, ge mig godis!
-Jaha, och? säger Jazz och kollar om man möjligen kan inspana skogens vilda djur från en sådan upphöjd position.
Hej hopp i grönskan!