Pelleskop-livet

Redan när Peppar var en liten bebis hade jag bestämt att hans staffiga människokärlek skulle dämpas.
Jag ville förstås inte att han skulle hata eller vara rädd för människor, bara inte att han skulle vara så in i attan tokig i alla.
Det är ju liksom det som är problemet med de hemska mördarhundarna - de älskar människor!! Pitbull, amstaff, staffe - människomord utför de i normalfallet endast, men ofta, genom pussning.
Det var exempelvis ett rent litet helsike att träna med min finfina tokstolle Nero - han var så tokig i träningskamrater, instruktör och andra ev. tillfinnandes personer att han nästan slog knut på sig själv. Varför ska man bita hundar när man kan pussa gubbar, var hans motto.

Så därmed skulle Peppar läras att gubbar, och för den delen gummor, njutes med måtta.

Och ett tag trodde jag faktiskt att jag hade varit litet för tydlig med den saken. Kunnigt folk blev rätt förvånade när de för all del fick klappa och klia Peppar men inte fick så värst mycket respons. Han stod still och såg snäll ut, och det var vackert så.

Men nu börjar han, kanske möjligen förhoppningsvis, bli vuxen. Och tänk att de där pussgenerna, de har bara legat och vilat.

Alla som vi möter sträcker han fram nosen mot, fast inte mer för han vet att han inte får. Det är ju så många som är rädda. Men är det någon som jag säger "hej!" till dessutom, då börjar han kråma och åma och göra larviga inställsamma ljud.

Faktum är dock att han inte klättrar och hoppar - man får vara glad för det i alla fall. Och han tycker mest om matte, inte alla andra människor i hela världen.

Men som sagt - blodet ropar. Är man mördarhund så är man, och då ÄLSKAR man folk!