That's amore!!
På lingonröda tuvor och på villande mo, där furuskogen susar sussilull och sussilo...
Så gick jag och sjöng för mina tre fyrbenta vänner Ying, Tiger och herr Olsson på morgonpromenaden.
Jag är visserligen inte i Småland, men jag är i Värmland och det må jag då bara säga att: Ack, Värmeland du sköna! (fast hur var det: Var Moldavien originalet eller var det Värmland? Kanske Värmland var Moldavien?)
Maken och jag är på helgbesök hos mellersta mellanbarnet och ungen bor ju i den vackraste av alla vackra skogar - jag är alldeles kär i nejderna hon har runt knuten!!
Se bara! Hela terrängen skriker: -Lägg ett spår!! Lägg två!
Och igår la jag också ett spår åt Tigern. Då hade det precis skurat på ordentligt så jag var dyngsur rätt igenom efter läggandet.
När det var dags att ta spåret, 1,5 timme senare, var det knöktorrt i backen igen, och spåret gick i kringelikrokar över bergknallar och genom höfthögt blåbärsris, men lilla Tigerungen levererade i vanlig ordning. Ååå, vad han spårade bra, nosen i backen som om den var fästad vid ett litet räls. Han går så mycket mera "lagom" när det är riktigt svårt, men några problem hade han inte. Utom på ett ställe - jag hade tagit ett jättesteg uppför en brant sten och där kom han inte upp! Efter några försök blängde han över axeln på mig och gav några skall: -Hjälp till då! En liten knuff i rumpan och sen var det lika bra igen - han blir inte det minsta störd av såna små oväsentligheter. Duktig kille! Idag ska jag lägga ett spår till, och det ser inte ut som det tänker börja regna.
I övrigt blir det mycket promenixer i den fina naturen. Barnet arbetar i helgen så vi vaktar Olsson och slappar. Hussen slappar med att se på TV, jag slappar med att gå ut och gå. Ying och Tiger är med oss här och alla tre hundarna sköter sig bra, fast det märks att mina kusar inte är vana att ha grannar inpå väggarna...
Nöjesliv! Man behöver inte gå in, man blir glad av bara namnet! Förresten ser det högst igenbommat ut...
-Hur mycket tänker husse äta egentligen?! Ska vi inte få nånting?!
Rödmosig o grann efter en skogstur. Nu blir det högläsning ur en bok om Kata Dalströms liv och leverne. HON var en vildbasare hon! Obs! Notera pudeln i bildens nederkant.
Igår kväll kom jag i vanlig ordning litet vilse. Jag hittade en behändig liten stig som emellertid strax blev mera liten än behändig och till slut alldeles försvann. Uppför stup, och nästan nerför desamma baklänges enär jag hade skrudat mig i alldeles hala guldskor (och, som synes, blommig klänning inkl. stärkt underkjol). Till slut fick vi bana oss väg genom ormbunkar och slybemängt gräs i samma höjd som jag för att slutligen klättra över ett vägräcke och komma åter till civilisationen. GISSA om vi hade hämtat fästingar!
Sen styrkte vi oss med jordgubbar-maränger-vispgrädde, men ungen är betydligt sötare än jag och får därmed representera även mitt smaskande.
Idag tänkte vi oss en liten sväng till Frödings Alster. Och så litet spårning, förstås!
Så gick jag och sjöng för mina tre fyrbenta vänner Ying, Tiger och herr Olsson på morgonpromenaden.
Jag är visserligen inte i Småland, men jag är i Värmland och det må jag då bara säga att: Ack, Värmeland du sköna! (fast hur var det: Var Moldavien originalet eller var det Värmland? Kanske Värmland var Moldavien?)
Maken och jag är på helgbesök hos mellersta mellanbarnet och ungen bor ju i den vackraste av alla vackra skogar - jag är alldeles kär i nejderna hon har runt knuten!!
Se bara! Hela terrängen skriker: -Lägg ett spår!! Lägg två!
Och igår la jag också ett spår åt Tigern. Då hade det precis skurat på ordentligt så jag var dyngsur rätt igenom efter läggandet.
När det var dags att ta spåret, 1,5 timme senare, var det knöktorrt i backen igen, och spåret gick i kringelikrokar över bergknallar och genom höfthögt blåbärsris, men lilla Tigerungen levererade i vanlig ordning. Ååå, vad han spårade bra, nosen i backen som om den var fästad vid ett litet räls. Han går så mycket mera "lagom" när det är riktigt svårt, men några problem hade han inte. Utom på ett ställe - jag hade tagit ett jättesteg uppför en brant sten och där kom han inte upp! Efter några försök blängde han över axeln på mig och gav några skall: -Hjälp till då! En liten knuff i rumpan och sen var det lika bra igen - han blir inte det minsta störd av såna små oväsentligheter. Duktig kille! Idag ska jag lägga ett spår till, och det ser inte ut som det tänker börja regna.
I övrigt blir det mycket promenixer i den fina naturen. Barnet arbetar i helgen så vi vaktar Olsson och slappar. Hussen slappar med att se på TV, jag slappar med att gå ut och gå. Ying och Tiger är med oss här och alla tre hundarna sköter sig bra, fast det märks att mina kusar inte är vana att ha grannar inpå väggarna...
Nöjesliv! Man behöver inte gå in, man blir glad av bara namnet! Förresten ser det högst igenbommat ut...
-Hur mycket tänker husse äta egentligen?! Ska vi inte få nånting?!
Rödmosig o grann efter en skogstur. Nu blir det högläsning ur en bok om Kata Dalströms liv och leverne. HON var en vildbasare hon! Obs! Notera pudeln i bildens nederkant.
Igår kväll kom jag i vanlig ordning litet vilse. Jag hittade en behändig liten stig som emellertid strax blev mera liten än behändig och till slut alldeles försvann. Uppför stup, och nästan nerför desamma baklänges enär jag hade skrudat mig i alldeles hala guldskor (och, som synes, blommig klänning inkl. stärkt underkjol). Till slut fick vi bana oss väg genom ormbunkar och slybemängt gräs i samma höjd som jag för att slutligen klättra över ett vägräcke och komma åter till civilisationen. GISSA om vi hade hämtat fästingar!
Sen styrkte vi oss med jordgubbar-maränger-vispgrädde, men ungen är betydligt sötare än jag och får därmed representera även mitt smaskande.
Idag tänkte vi oss en liten sväng till Frödings Alster. Och så litet spårning, förstås!