Pelleskop-livet

Det var ju så att jag var på begravning före jul. Ville inte förstås. Det vill man ju inte.
Men i alla fall - det var så fint. Ett bra och värdigt avslut.
Många ärliga tårar.
Mycket blommor.
Fin liten hundfigur på kistan.


Fin och riktig musik.

Bra och trevligt samkväm sen, mycket prat om föremålet för vår samling och om hundar.
Så det kändes litet lättare.
Och:

Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.

Någonting att tänka på.
Men lätt är det inte.

Många tankar på de närmaste, förstås. Och många funderingar på varför man inte kan backa hela alltihopa till den punkt där man kunde ha gjort nåt.

Men tack ändå!