I can see clearly now!
Eller i alla fall clearly:are.
Egentligen är jag glasögonbunden, om man så säger. Det är det första ledet i ekvationen.
Sen är jag världens slarvmaja och minneslösa också. Det är led två.
Så jag har aldrig glasögon till hands, nästan. Jag brukar ha ett eller två par i sängen, så jag kan läsa kvällslektyr. Sen nåt par på bottenvåningen också, så jag kan läsa stickbeskrivningar och morgontidningar.
Men utanför hemmets väggar har jag ALDRIG brillor (jo ibland tar jag med på hundutställningar, för att kunna läsa katalogen). Eftersom jag omedelbart skulle tappa bort dem eller sätta mig på dem eller nåt annat osmart.
Således kan jag aldrig se vad det står på förpackningar i taffärden.
Vidare har jag nog fått rykte om mig att vara en rackarns typ, eftersom jag inte hälsar på folk. För att jag inte känner igen dem, visserligen, men nästan ingen har ju sett mig i glasögon och därmed är mitt beroende ett okänt fenomen. (uttal: fenÅÅÅmen. Med stark betoning på å:en.)
Men nu så: nu har jag hittat en MONOKEL i en lådda.
Alltså: jag tänker ju inte gå runt med den jämt, då får jag nog kramp i anletet. Och kommer att förete en kuslig likhet med Lord Peter Wimsey. Men jag kan ju ha den som halsband och använda den ibland, när det tarvas, och därmed se sånt som tidigare gick mig förbi.
Förresten var Wimseys monokel i själva verket bara ett förklätt förstoringsglas, ämnat för detektiva uppdrag.
Jag ska också bli detektiv. Sherlock Mamma is my name. Ying ska vara Dr Watson. Eller rättare sagt: Dr What?-son...
Egentligen är jag glasögonbunden, om man så säger. Det är det första ledet i ekvationen.
Sen är jag världens slarvmaja och minneslösa också. Det är led två.
Så jag har aldrig glasögon till hands, nästan. Jag brukar ha ett eller två par i sängen, så jag kan läsa kvällslektyr. Sen nåt par på bottenvåningen också, så jag kan läsa stickbeskrivningar och morgontidningar.
Men utanför hemmets väggar har jag ALDRIG brillor (jo ibland tar jag med på hundutställningar, för att kunna läsa katalogen). Eftersom jag omedelbart skulle tappa bort dem eller sätta mig på dem eller nåt annat osmart.
Således kan jag aldrig se vad det står på förpackningar i taffärden.
Vidare har jag nog fått rykte om mig att vara en rackarns typ, eftersom jag inte hälsar på folk. För att jag inte känner igen dem, visserligen, men nästan ingen har ju sett mig i glasögon och därmed är mitt beroende ett okänt fenomen. (uttal: fenÅÅÅmen. Med stark betoning på å:en.)
Men nu så: nu har jag hittat en MONOKEL i en lådda.
Alltså: jag tänker ju inte gå runt med den jämt, då får jag nog kramp i anletet. Och kommer att förete en kuslig likhet med Lord Peter Wimsey. Men jag kan ju ha den som halsband och använda den ibland, när det tarvas, och därmed se sånt som tidigare gick mig förbi.
Förresten var Wimseys monokel i själva verket bara ett förklätt förstoringsglas, ämnat för detektiva uppdrag.
Jag ska också bli detektiv. Sherlock Mamma is my name. Ying ska vara Dr Watson. Eller rättare sagt: Dr What?-son...