Å, en sån natt!
Så här sover vi: Ying i fotänden, ovanpå täcket under alla omständigheter. -Gnorf, säger han om man försöker stoppa om honom (det är KALLT i sovrummet). Tigger på min högra sida, ibland på täcket men oftast under. Peppar på min vänstra sida, oftast under täcket men ibland nedanför sängen på en filt. Det blir litet trångt, men såna här fimbulvinternätter är man tacksam för all värme.
Men i natt väcktes jag missinassen av en märkunderlig sensation: det var som om en mullvad rörde sig under mig! En liten arg och ivrig mullvad, som knottrade hej vilt och yrade runt under både mig, Peppar och Ying. Jag genomförde omgående nödevakuering av paulunen, tände sänglampan och med små sura ögon granskade jag vårt nyss lämnade läger. Mycket riktigt - en liten "hög" rörde sig fram och tillbaka under bäddmadrassen. Det var TIGER som hade lyckats krypa in under madrassen i stället för under täcket och ilsket försökte hitta sin mattes varma lekamen därstädes. Suck. Fram med hunden och bädda om hela sängen och så kunde vi äntligen krypa till kojs igen, och ordna oss. Tigg och Peppar under täcket, på var sin sida om mig, och Ying längst ner. Muttrandes om dumma småungar som borde få sova i uthuset.
Så dåsade jag bort på nytt och hade lagom inträtt i drömmarnas rike när: tadaaa! Jag for upp i spikrakt sittande. Arne Lamberth spelade "Gotländsk sommarnatt" alldeles onödigt högt i mitt sovrum! Så lät jag mig falla tillbaka mot kuddarna; det var snarkningar, bara. Men vilka snarkningar, det fanns inget tvivel om varifrån de emanerade. En liten spark på Ying fick förmedla mina åsikter om trumpetsolon mitt i natten. -Gnorf, hördes från fotänden. Och så ett tuuuuuuut igen. Ny spark. Nytt gnorf. Nytt tut. Så höll vi på ett tag, tills jag noterade att gnorfen och tuuten sammanföll: det var PEPPAR som tutade trumpetsolon av sällan erfaren kaliber! Att väcka en så tungt sovande staffe är inte helt lätt, till slut fick jag liksom välta ner honom på golvet. Då fortsatte han visserligen att sova med baktassarna i min säng och resten av sitt jag nedanför, men resonanslådan och allt det som behövs för blåsinstrumentkonserter hade uppenbarligen rubbats ur sina erforderliga lägen, så det blev (nästan) tyst.
Sen somnade jag äntligen och sov i ett sträck fram till klockan nollfemnollnollpip när Tiger hävdade att han var kissnödig.
Å, en sån natt! Bella notte, eller hur var det?
Men i natt väcktes jag missinassen av en märkunderlig sensation: det var som om en mullvad rörde sig under mig! En liten arg och ivrig mullvad, som knottrade hej vilt och yrade runt under både mig, Peppar och Ying. Jag genomförde omgående nödevakuering av paulunen, tände sänglampan och med små sura ögon granskade jag vårt nyss lämnade läger. Mycket riktigt - en liten "hög" rörde sig fram och tillbaka under bäddmadrassen. Det var TIGER som hade lyckats krypa in under madrassen i stället för under täcket och ilsket försökte hitta sin mattes varma lekamen därstädes. Suck. Fram med hunden och bädda om hela sängen och så kunde vi äntligen krypa till kojs igen, och ordna oss. Tigg och Peppar under täcket, på var sin sida om mig, och Ying längst ner. Muttrandes om dumma småungar som borde få sova i uthuset.
Så dåsade jag bort på nytt och hade lagom inträtt i drömmarnas rike när: tadaaa! Jag for upp i spikrakt sittande. Arne Lamberth spelade "Gotländsk sommarnatt" alldeles onödigt högt i mitt sovrum! Så lät jag mig falla tillbaka mot kuddarna; det var snarkningar, bara. Men vilka snarkningar, det fanns inget tvivel om varifrån de emanerade. En liten spark på Ying fick förmedla mina åsikter om trumpetsolon mitt i natten. -Gnorf, hördes från fotänden. Och så ett tuuuuuuut igen. Ny spark. Nytt gnorf. Nytt tut. Så höll vi på ett tag, tills jag noterade att gnorfen och tuuten sammanföll: det var PEPPAR som tutade trumpetsolon av sällan erfaren kaliber! Att väcka en så tungt sovande staffe är inte helt lätt, till slut fick jag liksom välta ner honom på golvet. Då fortsatte han visserligen att sova med baktassarna i min säng och resten av sitt jag nedanför, men resonanslådan och allt det som behövs för blåsinstrumentkonserter hade uppenbarligen rubbats ur sina erforderliga lägen, så det blev (nästan) tyst.
Sen somnade jag äntligen och sov i ett sträck fram till klockan nollfemnollnollpip när Tiger hävdade att han var kissnödig.
Å, en sån natt! Bella notte, eller hur var det?