Vi bara gråter
Påkörd, dog direkt, hel och fin.
Ansvarsfull bilist stannade, ringde polisen. Var snäll och chockad. Klappade både mig och Peppar på ett sånt taffligt, bortkommet sätt så man förstod att det betydde nånting, inte nåt som han bara gjorde.
Unga snälla poliser som också var litet tafatta inför en matte som sitter och snyftar i en snödriva med en död hund i famnen. De körde hem Peppen sen och jag gick hem med den återstående trojkan.
När vi kom hem sprang Jazz genast fram till döda Peppar och slickade och donade överallt, litet nyfiket så där.
Tigger morrade och bet i Peppars ben!
Ying fattade inte att det var Peppar.
Senare på kvällen, när vi var ute och pratade med fina hunden som låg nedbäddad i en mjuk filt, var Ying med och nosade några tag på kroppen. -Japp, han e dö, konstaterade han och ägnade sig sen åt att slicka tårar från våra ansikten.
Tur att han är outröttlig när det gäller att slicka ansikten, den där Ying.
Precis som Peppar var.