Morgonrapport
Solen skiner, det blåser INTE, fögglarne kvittrar och en surkärring på morgonpromenaden krävde att jag skulle VISA att jag hade poop-bags med mig! Undrar vad hon hade gjort om jag inte hade haft? Nu hade jag: svarta, gröna, blåa, rosa samt rosa med svarta döskallar. Ett rikt sortiment, med andra ord.
Sen träffade jag en annan surkärring - en tant med beigefärgat krylligt hår och beige pudel. Hon tyckte det var gräsligt att jag hade så många hundar, så jobbigt, så asocialt, så tröttsamt. Hennes hund stod på bakbenen och skrek, tills den nästan kvävdes av halsbandet. Mina mickaboer satt på sina rumpor och tittade ganska beundrande och undrande på sin matte. Tjoho!
Sen mötte vi skräckmatten - fyra baskervillare med varsitt jätteflexikoppel fästat vid bälte runt mattens mage. Inga stoppknappar aktiverade. Låååånga flexikoppel. Arga hundar.
Faktiskt - jag blev nästan litet rädd, för situationen var uppenbarligen INTE under kontroll. Men e man mamma/matte så e man: jag sköt in mina filurer bakom mig, blåste upp mig som en padda och spände ygena i de framrusande ojurren. Det räckte, de var inte så morska när det kom till kritan. Ville väl bara kolla litet hur pass lättskrämda vi var.
Och mina hundar då? Jodå, de hade blickarna stadigt fästa på min rygg - ge oss boll/köttbulle genast, vi har varit duktiga! Och det hade de ju.
Knepet: då och då under promenaden påminner jag Peppen om att jag har pipbollen i fickan. Det är inte muta, inte avledning - bara en påminnelse: sköter du dig så får du bollen.
Samma sak med Tigg och Jazz, fast med godis.
Och så Ying då - usch, nu måste jag bekänna. Honom påminner jag om att jag har skramlan i fickan. Fyra små mässingsbrickor förenade med ett snöre. De skramlar på ett visst sätt som till och med Ying lyssnar på. Han är inte rädd, han bara kan inte knäppa av öronen för det ljudet. Och bara jag påminner honom om att jag har den så behöver jag inte använda den - och då hamnar han också i köttbullekategorin!
I alla fall - där går hundarna och försöker fundera ut vad de ska stajla med för att få sina resp. eftertraktade belöningar. Det blir litet snurrigt ibland när de försöker gå fot allahopa, eller lägga sig - eller snurra, om man är Ying. Förtvivlat läge, inget godis! Men så möter vi en hund och DÅ blir de så glada - hurra, nu kan vi få! Så de sträcker upp sig, nitar fast blicken i mig så de nästan går in i telefonstolpar - och får boll resp. bulle! Bra va?
Sen träffade jag en annan surkärring - en tant med beigefärgat krylligt hår och beige pudel. Hon tyckte det var gräsligt att jag hade så många hundar, så jobbigt, så asocialt, så tröttsamt. Hennes hund stod på bakbenen och skrek, tills den nästan kvävdes av halsbandet. Mina mickaboer satt på sina rumpor och tittade ganska beundrande och undrande på sin matte. Tjoho!
Sen mötte vi skräckmatten - fyra baskervillare med varsitt jätteflexikoppel fästat vid bälte runt mattens mage. Inga stoppknappar aktiverade. Låååånga flexikoppel. Arga hundar.
Faktiskt - jag blev nästan litet rädd, för situationen var uppenbarligen INTE under kontroll. Men e man mamma/matte så e man: jag sköt in mina filurer bakom mig, blåste upp mig som en padda och spände ygena i de framrusande ojurren. Det räckte, de var inte så morska när det kom till kritan. Ville väl bara kolla litet hur pass lättskrämda vi var.
Och mina hundar då? Jodå, de hade blickarna stadigt fästa på min rygg - ge oss boll/köttbulle genast, vi har varit duktiga! Och det hade de ju.
Knepet: då och då under promenaden påminner jag Peppen om att jag har pipbollen i fickan. Det är inte muta, inte avledning - bara en påminnelse: sköter du dig så får du bollen.
Samma sak med Tigg och Jazz, fast med godis.
Och så Ying då - usch, nu måste jag bekänna. Honom påminner jag om att jag har skramlan i fickan. Fyra små mässingsbrickor förenade med ett snöre. De skramlar på ett visst sätt som till och med Ying lyssnar på. Han är inte rädd, han bara kan inte knäppa av öronen för det ljudet. Och bara jag påminner honom om att jag har den så behöver jag inte använda den - och då hamnar han också i köttbullekategorin!
I alla fall - där går hundarna och försöker fundera ut vad de ska stajla med för att få sina resp. eftertraktade belöningar. Det blir litet snurrigt ibland när de försöker gå fot allahopa, eller lägga sig - eller snurra, om man är Ying. Förtvivlat läge, inget godis! Men så möter vi en hund och DÅ blir de så glada - hurra, nu kan vi få! Så de sträcker upp sig, nitar fast blicken i mig så de nästan går in i telefonstolpar - och får boll resp. bulle! Bra va?