Traskar och går
OJ, vad vi traskar och går, jag och hundarna! Härlig är Hösten, klara morgnar som ett astrakanäpple och massor med syre, bara att hämta.
Igår gick vi via minsta barnets skola, där var fullt med asfaltsgubbar som måste klappa hundar. Särskilt Ying, förstås.
Sen gick vi över Myran, lössläppta kalvar var hundarna då. Men ingen enda bet sig i tungan.
Koppel på och rask marsch vidare. På bron över motorvägen blev vi ommarscherade av en massa pyttesoldater som också var pussugna. Det låter det. Men det var förstås valparna som måste duttas och ordnas med. Ganska rart med dessa ynglingar i armégrönt och packning, skärmmössor och grova kängor. Fortfarande som småungar när en bataljon pälsklädda fyrfotingar dyker upp. Och nej, ingen tillstymmelse till gumsjuka känner jag. Däremot en viss moderlig ömhet. Och ganska stor fasa - är det dessa småpojkar som skall hålla Ryssen stången? Nåväl, själv gillar jag ju ryssar, så det må vara hänt.
Vidare förbi ett stall där det, i vanlig ordning, pågick träning av finfina dressyrhästar. Med ryttare på resp. i skrittkvarn. Mycket vackert.
Så kom vi till nästa lilla stall, som-man-kan-se-rätt-igenom-stallet. De två småsmåsmå ponnyerna var ute. Ying och Tiger tycker mycket om små hästar (ja, Ying älskar nästan alla hästar); de kilar fram och mulhälsar så fint och sen ställer de sig nära nära, fast utanför staketet, och hästbetar i takt med hästarna. Alltså, i stället för att äta gräs på hundsätt, uppifrån, så betar de ända nere i backen som hästarna gör. Jag undrar varför. Om de blir inspirerade, eller om de vill vara lika... Sött är det i alla fall. Sen säger Pepp att han ska DÖDA hästarna och blir mycket förvånad när matte säger nej. Så då sätter han sig på rumpan ett tag och begrundar.
Förbi handelsträdgården där några hantlangare tycker att hundarna är SÅ duktiga och lydiga. Nåja, men rart ändå.
Vidare förbi ridskolan där vi träffar en hästmänniska. Hästmänniskor är bra, aldrig att det blir nåt knas med hundarna då. Det är nåt som till och med Jazz känner - de bryr sig bara inte. Litet svansvift på håll bara.
Så möter vi Vittnet som i vanlig ordning är ute och går. Jag vet inte om hon är Jehovas Vittne längre, men förut var hon det. Litet yr i mössan är hon i alla fall, men väldigt pratsam och hon har alltid många lovord till övers för hundar och väder.
På vägen mellan hästhagarna kan man gå och dra in hästlukten och försöka hindra Tigg från att dra in själva hästlämningarna i munnen, alltmedan Ying går och trallar: Där går det hästar, där går det hästar, oj vad med hästar, hämta några hästar... Han tröttnar aldrig.
Sista tråksträckan går längs Stora Vägen och förbi McDonalds, där är det mycket folk redan klockan 10 förmiddagen. Typiskt lågkonjunktur har nån sagt mig. Mera skräpmat äter man då.
Mycket trassel med att ta sig genom en halvbyggd rondell med fyra trötta hundar men det går. De flesta bilister är ganska snälla, i alla fall.
När vi svänger in på den trevliga sluttampen av promenaden träffar vi fyll-Ola, som sin vana trogen sitter på en betongsugga och håller en öppnad ölburk i nypan. Livet är härligt, tycker Ola, men snart måste han börja leta efter sina vinterskor igen. Förra vintern fick han gå i foppatofflor, det var inget vidare. Ola är aldrig snål och bjuder som vanligt på en öl, en oöppnad burk om jag är kinkig, men också denna dag tackar jag artigt nej. Det är bra tycker vår kompis, alkohol och hundar går inget vidare ihop. Annars skulle Ola skaffa en Peppar. Nu får han nöja sig med att klämma på en ganska ofta.
Efter denna lilla vilopaus går de sista 5 minutrarna snabbt - matte rycker åt sig ett favoritäpple (Säfstaholm) i trädgården och sen yr vi in i huset och börjar dona med hundfrukost och mattekaffe.
Men när det är klart - då lägger sig friden som ett duntäcke över huset.