Dumma hundar!
Idag promenerade vi i god ordning till Stora Åkern vid järnvägsstationsparkeringen. Ni vet.
Där lossade jag alla bojor på alla hunddjur. De ofjättrade kreaturen sprätte iväg som lupinfrön.
En tant kom gående mot oss, borta på åkern. Hon var väl en 15 år yngre än jag.
-Häråt, pojkarna! hojade jag litet oengagerat. För de ÄR lydiga och kommer på studs.
Fast inte idag.
De bara MÖLJDE sig fram, delade sig kring tanten (som vattnet kring Moses, eller hurevar) och fortsatte sin framfart.
JÄDRAR vad de fick på skallen sen! Ja, verbalt alltså. Allihopa såg ut som tecknade figurer som sväljer hårt och yttrar: -U-oh... eller hur det stavas. "Tänkte inte på det" sa de helt slokörat. Och sen blev det stora fjäskpromenaden av det hela.
-Kolla vad jag är lydig matte! sa en. -Och kolla MIG då! sa en annan. -Gnorf, sa Ying, men med samma innebörd. Och Jazz han studsade och sa mycket många ord (han gör så när han tycker att det behövs), Peppar höll på att välta mig överända flera gånger när han skulle göra tunnel på mig (staffe-fjäskmetod) och Tiger bet mig upprepade gånger i byxbenet.
På hemvägen, med koppel igen, mötte vi först en pudel. Alla hundarna tittade på sin matte med dyrkande uppsyn. Ingen pudel i deras sinnevärld.
Sen mötte vi två ytterst uppstudsiga schnauzrar. Det var nästan så att jag ville bita dem själv. Ingen hund sträckte sitt koppel, ingen hund sa ett muck (ja, utom schnauzrarna förstås).
Så egentligen skulle bastarderna ha varsin puss för att de inledningsvis var olydiga. För det var ju det som ledde till att de var så lydiga sen. Kanske man kan bakåtkedja, eller nåt?
Där lossade jag alla bojor på alla hunddjur. De ofjättrade kreaturen sprätte iväg som lupinfrön.
En tant kom gående mot oss, borta på åkern. Hon var väl en 15 år yngre än jag.
-Häråt, pojkarna! hojade jag litet oengagerat. För de ÄR lydiga och kommer på studs.
Fast inte idag.
De bara MÖLJDE sig fram, delade sig kring tanten (som vattnet kring Moses, eller hurevar) och fortsatte sin framfart.
JÄDRAR vad de fick på skallen sen! Ja, verbalt alltså. Allihopa såg ut som tecknade figurer som sväljer hårt och yttrar: -U-oh... eller hur det stavas. "Tänkte inte på det" sa de helt slokörat. Och sen blev det stora fjäskpromenaden av det hela.
-Kolla vad jag är lydig matte! sa en. -Och kolla MIG då! sa en annan. -Gnorf, sa Ying, men med samma innebörd. Och Jazz han studsade och sa mycket många ord (han gör så när han tycker att det behövs), Peppar höll på att välta mig överända flera gånger när han skulle göra tunnel på mig (staffe-fjäskmetod) och Tiger bet mig upprepade gånger i byxbenet.
På hemvägen, med koppel igen, mötte vi först en pudel. Alla hundarna tittade på sin matte med dyrkande uppsyn. Ingen pudel i deras sinnevärld.
Sen mötte vi två ytterst uppstudsiga schnauzrar. Det var nästan så att jag ville bita dem själv. Ingen hund sträckte sitt koppel, ingen hund sa ett muck (ja, utom schnauzrarna förstås).
Så egentligen skulle bastarderna ha varsin puss för att de inledningsvis var olydiga. För det var ju det som ledde till att de var så lydiga sen. Kanske man kan bakåtkedja, eller nåt?