Äntligen spår!
Idag var det hällregn och mörkt hela dagen.
Det gav jag katten i och tog terrierna på spårövningar i storskogen.
Åt Tigg la jag ett 900 meter långt spår som var riktigt riktigt knepigt - stenröse upp och stenröse ner, blanka stenhällar, en lång bit mitt i en jättegeggig ridstig, spetsvinklar, över och under och genom. Samt åtta "udda" föremål, från supermario-minispel till sysilke och spelmarker.
Sen ett 300 m långt spår åt Pepp, i serpentin och med 5 vanliga spårpinnar. Genom att lägga spåret i bukter tänkte jag försöka få ner farten och nosen på den där vildbasaren!
Sen var det rastningsdags samt en kopp kaffe för matten och så hade en timme gått och det var dags att gripa sig verket an.
Tigg fick börja med ett spårupptag eftersom jag hade lagt början av hans spår längs med vägen. Det gick galant, han gick rakt ut, ett sniff åt höger och ett sniff åt vänster och så hade han bestämt sig för höger. Som var rätt! Sen gick hela spåret i samma strålande stil, inte ett enda misstag.
Det bästa är att han har sånt härligt självförtroende i spårarbetet, det är verkligen "hans grej" och jag får bara hänga med och hålla ordning på linan. Blir det stopp i den eller jag inte hinner med (det händer!) får jag bara en blick eller ett gläfs om jag är alltför senfärdig och sen kör vi igen.
Alla föremålen hittades klockrent. Två föremål av ren metall ville han inte ta upp men han markerade tydligt och stannade kvar tills jag kom fram och tog upp dem. På ett ställe hade jag stannat och nypt i en kantarell som stod intill spåret - den markerade han också!
För Tiger är det verkligen ett lyft att jag har börjat lägga överraskningsgrejer i spåret i stället för vanliga spårpinnar, hela han ser alldeles förtjust ut när han kommer med nåt knäppt!
Över huvud taget är svårare bättre för Tiger, svansen börjar gå litet extra när det är särskilt knixigt och lurigt!
21 minuter tog de 900 metrarna och då hade vi stannat och belönat grundligt vid alla föremålen. Dessutom hade han ju haft mig att släpa på - annars hade det nog gått snabbare!
Bästa spårhunden i stan. Och apselut den sockersötaste! Observera svansen...
Sen var det Peppars tur.
Min idé fungerade endast delvis - efter ungefär 100 meter började han fatta galoppen, innan dess är det mer som att han fattar galopp. Med nosen rätt opp.
Markerar apporter gör han dock, men jag funderar allvarligt på om jag ska börja med ligg- eller sittmarkering i stället. Han är så uppe i varv när han spårar så han bara glömmer att han inte ska göra kaffeved av pinnarna... Kanske ska jag börja med litet godisspår också. Egentligen borde jag nog börja köra litet IPO-spår i stället, han är alldeles för vild för att få flänga omkring. Och mina fingrar slits nästan från sina fästen!
Men ska jag vara alldeles ärlig så finns det ju EN sak jag skulle kunna göra för att "få till det" bättre med Peppars spårning: TRÄNA OFTARE!
The Grus Grabs. You know.
Det gav jag katten i och tog terrierna på spårövningar i storskogen.
Åt Tigg la jag ett 900 meter långt spår som var riktigt riktigt knepigt - stenröse upp och stenröse ner, blanka stenhällar, en lång bit mitt i en jättegeggig ridstig, spetsvinklar, över och under och genom. Samt åtta "udda" föremål, från supermario-minispel till sysilke och spelmarker.
Sen ett 300 m långt spår åt Pepp, i serpentin och med 5 vanliga spårpinnar. Genom att lägga spåret i bukter tänkte jag försöka få ner farten och nosen på den där vildbasaren!
Sen var det rastningsdags samt en kopp kaffe för matten och så hade en timme gått och det var dags att gripa sig verket an.
Tigg fick börja med ett spårupptag eftersom jag hade lagt början av hans spår längs med vägen. Det gick galant, han gick rakt ut, ett sniff åt höger och ett sniff åt vänster och så hade han bestämt sig för höger. Som var rätt! Sen gick hela spåret i samma strålande stil, inte ett enda misstag.
Det bästa är att han har sånt härligt självförtroende i spårarbetet, det är verkligen "hans grej" och jag får bara hänga med och hålla ordning på linan. Blir det stopp i den eller jag inte hinner med (det händer!) får jag bara en blick eller ett gläfs om jag är alltför senfärdig och sen kör vi igen.
Alla föremålen hittades klockrent. Två föremål av ren metall ville han inte ta upp men han markerade tydligt och stannade kvar tills jag kom fram och tog upp dem. På ett ställe hade jag stannat och nypt i en kantarell som stod intill spåret - den markerade han också!
För Tiger är det verkligen ett lyft att jag har börjat lägga överraskningsgrejer i spåret i stället för vanliga spårpinnar, hela han ser alldeles förtjust ut när han kommer med nåt knäppt!
Över huvud taget är svårare bättre för Tiger, svansen börjar gå litet extra när det är särskilt knixigt och lurigt!
21 minuter tog de 900 metrarna och då hade vi stannat och belönat grundligt vid alla föremålen. Dessutom hade han ju haft mig att släpa på - annars hade det nog gått snabbare!
Bästa spårhunden i stan. Och apselut den sockersötaste! Observera svansen...
Sen var det Peppars tur.
Min idé fungerade endast delvis - efter ungefär 100 meter började han fatta galoppen, innan dess är det mer som att han fattar galopp. Med nosen rätt opp.
Markerar apporter gör han dock, men jag funderar allvarligt på om jag ska börja med ligg- eller sittmarkering i stället. Han är så uppe i varv när han spårar så han bara glömmer att han inte ska göra kaffeved av pinnarna... Kanske ska jag börja med litet godisspår också. Egentligen borde jag nog börja köra litet IPO-spår i stället, han är alldeles för vild för att få flänga omkring. Och mina fingrar slits nästan från sina fästen!
Men ska jag vara alldeles ärlig så finns det ju EN sak jag skulle kunna göra för att "få till det" bättre med Peppars spårning: TRÄNA OFTARE!
The Grus Grabs. You know.