Pelleskop-livet

En liten träningssväng med Jazz o Tigg blev det, mitt i sömmandet. Först fick gossarna i tur och ordning tampas med en Drutt som inte var så farlig som han tycker om att tro. Det blev i stället jag som fick skämmas när Tigern struttade runt med en rejäl tuss Druttpäls i näbbet... Sen for vi runt litet bland hindren och det gick väl hyfsat får man säga. Jazz kunde koncentrera sig bra trots att det fanns hela två (identiska) puddlare på plan. Tigern var riktigt anständig också. Men sen blev det värre. Det blev rent av seriöst. Det blev sånt som "personal cue line" och Gott weiss was alles - inte jag i alla fall. En hel skog av hopphinder sattes upp och skulle tas i en viss ordning med framförbyten korsan och tvärsan - och jag som inte kan skilja på framförbyten och bakombyten och luffarknyten, ungefär. För när jag gör framförbyten så blir det ju att jag springer baklänges, typ, och då vet jag inte var jag hamnar. (Inte då heller.) Och hunden ska man ha HÄR men Jazz, han är ju hela tiden mera DÄR och alla duktiga seriösa människor sitter och hojar åt mig så jag blir alldeles konsternerad. Så just idag kände jag att det här blir nog felare än rätt och avbröt övningen. Det är inte alltid man kan ta till sig hur mycket information som helst och dessutom är huvudet fullt av kantpressning och fållkrejning och crêpe de soie och sysilke och Diorrosor. Det finns gränser, finns det. Men de är verkligen så snuskigt duktiga, de där seriösa personerna, och bara jag får ta det litet piano så lär jag mig faktiskt ett och annat. Till slut.
I alla fall så tog jag min Tiger och gick och tränade en början till inkallning med ställande. Litet mera lagom med delar att hålla ordning på. Det svåraste är att se till att Tigern inte snattar korven i förtid...
Slutligen lovade jag även att vara skrivare på en tävling nästa fredag, så jag var inte alldeles hopplös!