Men fåren då?
Igår eftermiddagsslappade jag framför ett avsnitt av Cesar M. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt vad jag tycker om karln, men hans garnityr är i alla fall imponerande! Kanske det är därför han får sån pli på hundarna, så fort: de baxnar helt enkelt när han visar tänderna. Och två saker gillar jag bestämt: hans eviga predikande om MOTION (fast jag ställer mig tveksam till löpband, gör jag) och att han gillar pitbulls. Men till saken. Igår handlade det om jättebouvieren Gus. Duracell-Gus, typ. Med en spröd, skinntorr liten matte och en handfallen snäll husse. Som båda var SÅÅ upptagna på sina jobb så Gus fick EN, säger en rejäl promenad i veckan. Och knappt det, för si han drog så förskräckligt i kopplet. Nähä?! Så för att Gus skulle få litet utlopp för all energi togs han till en vallningsanläggning. Först fick Gus stå i koppel och bara titta på fåren som sprätte omkring - hade jag varit ett får och blivit stirrad på på det sättet hade jag nog fallit död ner direkt... Sen ansågs det att Gus var mogen och kopplet släpptes och TJONG for Gus iväg med fåren före. Dammet yrde, Gus hade fårpäls i hela munnen och fåren - tja, de fick ju i alla fall motion. Ett tag hade lille Gus ett halvt får i munnen men då ingrep anläggningens föreståndare. Tack för det. I alla fall - när han hade blivit av med den mesta tokenergin så började han faktiskt nåt slags vallningsarbete, han jobbade på för att hålla ihop gruppen. Så det var säkert bra. Men i alla fall - fåren då?! Hur kul kan det vara för dem när en hund som är större än dem börjar rycka av dem pälsen och äta upp dem bakifrån? Nu har jag ju visserligen fått lära mig att får som vallas av hundar har blivit lärda att just bli vallade av hundar, men inte så här, väl? Oj, vad jag ska fråga ut Lone nästa gång vi träffas! Tror ni jag kan övertala henne att få släppa Ying på hennes flock?