Och sen spår.
Spårningen, då? Jo tack prima. Tiggisens spår var cirkus 1 km, med flera spetsvinklar och konstigheter men bara två pinnar. Rackarns, vad han tuffar på! Det var ett tag sen han fick spåra och det var uppenbarligen ett efterlängtat nöje. När jag gick där bakom honom tänkte jag att det är ungefär som när man lär sig läsa: först tar man bokstav för bokstav och knixar ihop dem till ord, sen ord för ord till meningar. Och när man har kommit till sista ordet i en mening har man glömt hur det var i början och så får man ta om processen igen. Alltefter som man blir mera van tar man sen större stycken i ett svep - stavelser, hela ord... Man avkodar i stället för att fingranska. Är man en riktig storläsare följer man ju inte ens raderna med blicken längre utan håller sig nånstans i mitten på varje rad och tar in hela texten på det sättet. Och så tycker jag att jag kan se att det är när hundar blir allt säkrare på att spåra också - i början nosar de i varje fotavtryck, och så litet på sidan och sen tillbaka till spåret, kanske vänder om och bakspårar en bit. Ibland måste de få en liten påminnelse om vad de håller på med, och en del hundar är mest bara "kan inte, du måste hjälpa mig!" hela tiden. Sen blir de säkrare och börjar "avkoda" spåret. I en vinkel blir de inte bara stående och ser ut som ugglor när det inte längre finns nåt spår rakt fram utan de vet erfarenhetsmässigt att det har böjt av, man ser knappt alls att det sker nån bearbetning. Tigern har kommit såååå långt i sitt spårarbete nu, det är en fröjd att följa honom. Han är så säker på sin sak så även när det är som jäkligast trixigt (t.ex. varma torra berghällar) så VET han att han klarar det och jobbar på, oförtrutet. Men IBLAND kan han ta till nästa steg i utvecklingen: SKUMLÄSNING, om vi nu ska fortsätta med den liknelsen. Det är när han bara tjafsar omkring och försöker hitta pinnar utan att spåra alls, bara leta. Men det är dess bättre väldigt sällan!
Peppars spår var ungefär 700 meter - det var inte alls meningen att det skulle bli så långt, men - tja, ni vet hur det kan bli när jag släpps fri i vildmarken. Så jag hade en del onda aningar när det var dags - han var varm och trött också, efter springturen. Upptaget gick prima, riktigt sug direkt - rätt in under en buske där han la sig i den fuktiga svalkan. Men efter litet övertalning insåg lille kryddpepparn att enda sättet att få komma hem nån gång var att ta det förbaskade spåret - och så gjorde han det! Ett par små avvikelser gjorde han - djupa diken alldeles vid sidan av spåret blev alltför lockande att bada i - men han fortsatte att jobba självständigt utan att jag fick påminna honom. Måste visst bara svalka sig litet. Pinnmarkeringen är inte mycket att hurra för - en snabb dipp med nosen - men annars gjorde han ett jättefint jobb. Litet stora slag i vinklarna men han gav sig inte förrän han kom rätt igen, och ingen tendens att hitta på några hyss fastän spåret gick rätt igenom stora älgb*jshögar vid ett par ställen. Hurra för mina busar! Och hurra för spårning - det är nästan det roligaste jag vet!