Pelleskop-livet

Härom kvällen tog jag en kvällspromenad med bara Jazz och Peppar, en trevlig runda som inbegriper lösspringning, lantliv och ridskola. En privatlektion i hoppning skulle just ta sin början på utebanan så då blev vi sittande i strilregnet. Uppvärmningen, som bestod av galopparbete med mycket byten, gjorde mig rysligt hästsugen! Det är så roligt när man börjar med en stel och bångstyrig ponny och sen känner hur den mjuknar och ger efter. Men sen kom själva hoppningen - hielp! Inte ett hinder var under 1 meter, och det kanske inte LÅTER så innehärmeligt, men man får ju betänka att först kommen en meter hinder, sen kommer för det mesta en del luft, sen kommer en hästkropp, sen kommer den stackars ryttaren. Volare, typ. Ganska mycket volare. Med större ålder och ty åtföljande (ev.) större förstånd följer också en större insikt i vad som troligen skulle bli resultatet av ett fall. Det är därför jag har gått över till hundhoppning...
Men hör ni, alla kloka: Hur motiverar man egentligen hästar? När nån av de hästar jag tittade på gjorde nåt särskilt berömvärt hojtade instruktören: -Klappa där! och så fick ponnyn en klapp på halsen. Nöjer de sig med det? Så herrans många år som jag  har ridit av och til och så vet jag inte ens DET!