Pelleskop-livet

Igår pratade jag i telefon med systronet. Kom vi därvid att avhandla min triwizard-helg, och jag trodde förstås att jag med mina insikter i den sidan av verkligheten skulle ha något verkligt nytt att komma med. Jag borde emellertid ha förstått bättre - systern är inte för inte familjens Wild One och har erfarenheter av de mest skilda och oväntade slag. Yppade hon således att hon någon gång under det dunkla 90-talet hade begivit sig rätt in i de västgötska skogarna och partajat med ett gäng för henne okända elitbruksare. Hade hon därvid tilldelats en schäfer samt bringats att delta i vodkasök och annat bruksigt. Så inte var mitt lilla äventyr så mycket att skryta med, inte. Men systern är ju såväl utexaminerad som legitimerad djuping och när hon återgav sina äventyr avrundande hon inte, som t.ex. en vanlig jag skulle ha gjort, med att hon trodde att hon skulle bli vansinnig/kräkas/svimma/få spader e.dyl. utan hon trodde att hon skulle få en psykos. Jag tycker det var så fint.
Hur som helst - mörka skogar, drängfylla, schäfrar och psykos. Samt Västergötland. Har vi månne här själva grunden för min sedan länge planerade Stora Svenska Roman? Jag känner att det börjar bli dags nu.