Vittringsapportering
I förrgår började jag ta itu med Tigerns vittringsapportering på allvar. Eftersom han betraktar apportpinnar ungefär som en burksamlare betraktar burkar så har våra inledande försök inte gått så strålande. Han använde bara ögonen! Efter att ha konsulterat Mariah bestämde jag mig för "gömma-pinne-metoden", dvs. jag gömmer en pinne i högt gräs så att han verkligen måste använda näsan för att hitta den. Efter några skick lägger jag ut en ovittrad pinne nära mig när Tigern är ute och letar efter den vittrade. Så småningom lägger jag ovittrade pinnar mera nära den vittrade (som fortfarande är gömd) och så vidare. Längre har vi inte kommit. I alla fall - i förrgår gick det jättebra, det var uppenbart att han förstod skillnaden på pinnarna och vilken han skulle hämta. Så vi provade litet igår kväll också, efter all den egentliga träningen. Och efter bollek. Och i värmen. Och så. Trött och varm hund, alltså. Först la jag bara "rätt" pinne och det gick naturligtvis bra. Men när jag la ut två ovittrade pinnar också lufsade Tigern ut och plockade upp dem båda två i munnen samtidigt, sprang tillbaks till mig och spottade ut dem på marken, sen fort tillbaka efter den riktiga pinnen som han också spottade ut hos mig och sen slängde han sig på sida på gräsmattan. -Nu skiter vi i det här, jag är trött! tror jag att han sa. Så det gjorde vi.