Man förskräcks och förstummas
Utmärkt, så har man ursäktat sig för sin bortovaro redan i rubriken! Men det var ju så här, att för några dagar sedan tog jag Pepparkornet på ensampromenad - bonding time, ni vet. Lös sprang han som en galning, för det är alldeles riskfritt så länge jag har nåt kampliknande i fickan. Så mötte vi ett par som vinkade och pekade in mot den på kor tomma kohagen som vi promenerade längs. Och Gud förlåte min svarta själ, för så här tänkte jag: -Är de så in i *** dumma så de kräver att jag ska koppla hunden när vi går förbi en tom hage så hoppas jag att han biter dem! (vilket Peppen förstås aldrig skulle göra, kanske bara smaka litet). Där fick jag dock skämmas för det var det här de pekade på:
Två ÄLGAR i kohagen. De gick där och spankulerade ett tag, sen tog de ett gracilt språng över staketet och lubbade upp i skogen, nästan över en äldre herre som i likhet med mig inte alls hade lagt märke till dem. Peppar lade litet märke, när jag visade, fast han tyckte inte att de var det bittersta intressanta.
Ganska kallt och äckligt var det för en matte, men Peppar är märkvärdigt vädertålig. Ungdomligt oförstånd, kanske!
Efter en promenad på en och en halv timme drog vi oss hemåt, och då såg det redan ut så här:
Jag hoppas att älgarna har nåt varmt ide att krypa in i!
Två ÄLGAR i kohagen. De gick där och spankulerade ett tag, sen tog de ett gracilt språng över staketet och lubbade upp i skogen, nästan över en äldre herre som i likhet med mig inte alls hade lagt märke till dem. Peppar lade litet märke, när jag visade, fast han tyckte inte att de var det bittersta intressanta.
Ganska kallt och äckligt var det för en matte, men Peppar är märkvärdigt vädertålig. Ungdomligt oförstånd, kanske!
Efter en promenad på en och en halv timme drog vi oss hemåt, och då såg det redan ut så här:
Jag hoppas att älgarna har nåt varmt ide att krypa in i!