Pelleskop-livet

Ibland tränar jag hund tillsammans med väldigt framgångsrika hundförare. De har t.ex. tävlat på höga nivåer i alla möjliga dicipliner och med flera olika hundar, de kanske tränar andras hundar och/eller arbetar som instruktörer. Riktiga auktoriteter med andra ord. Och jag är ju bara nybörjare. Då tar jag fram mitt eget lilla hundträningsmantra "Milgram". Det är nämligen så lätt att överta auktoriteternas metoder, och inte alla (fast många) är så himla gulliga precis. Det nyps och hyttes med nävar och väses ganska friskt mellan varven. Därmed inte sagt att de är några hundplågare (såna finns också, men några riktiga framgångar blir det sällan) - bara att deras syn på rimliga tvångsmetoder inte alltid stämmer med min. Ibland är jag minsann ganska hård mot nån av mina hundar (här gäller: don efter person) men jag försöker att hålla min egen linje. Visst kan jag behöva korrigera en hund men då skall det vara av min egen övertygelse, inte för att följa någon auktoritet. Och ärligt talat - hur viktigt är det egentligen att hunden går exakt på millimetern rätt i fria följet? Man kan se det som ett spel - det är roligt att gå vidare till nästa nivå, men det är ju inget som man står eller faller med. Och det är sannerligen inte värt nån enda ledsen blick från nån av mina älskade pälsklingar!

I det här sammanhanget vill jag gärna rekommendera ett besök hos Sir Edison. Där kan man läsa om "good enough"-trenden. Och så kan man läsa om mycket annat också, sånt som får en att tänka till. Så kika in där, hos en pudel och en drutt som tillsammans har blivit Bragdhundar! Och en Bragdsköldpadda finns det också!