Bilvett
Jag brukar alltid vara noggrann med att stuva in hundar i ordentliga, stadiga och alldeles Houdini-säkra burar i bilen. För vid en ev. olycka vill jag: inte ha en flygande hund i nacken, inte ha hundar som tumlar runt okontrollerat i kupén och blir onödigt mkt skadade, inte ha hundar som tar sig ur bilen och försvinner chockade på motorvägen, Med mera. Men IBLAND är jag en dålig människa och då kan det se ut så här:
Det är när jag ska hämta minsta barnet i skolan och skjutsa henne till träningen. Bara 30 och 50 km/h hela tiden - då kan det väl inte hända nåt? Fast i fredags när jag skulle hämta henne från träningen så gick det som det kan gå. Då hade jag Peppar med mig. I framsätet. Idiotiskt, förstås. Som vanligt var det en nedra kö, först för att komma in i en rondell, sen för att komma till nästa rondell och vidare ut ur den. Det gick två hack, sen stopp, sen 8 km/h i 15 sekunder osv. Och det var halt. Och gråmörkt. När jag precis skulle lämna rondell 2 (det går åt SEX rondeller för att få ungen till träningen! Enkel resa!) så kastade sig en fotgängare ut på övergångsstället. Förstås utan reflexer o det hela, men jag HADE faktiskt sett honom i god tid, det fanns utrymme bakom mig, trafiken gick jättesakta osv. och man är ju laglig. Så jag stannade förstås. Och så säger det bara PANGKRASCH, ungefär. Som tur var låg Peps ner på sätet, och han låg kvar där också. Det var en äldre herre som var på väg in i rondellen från den in/utfart som jag just hade passerat. Han hann inte reagera utan körde rätt in i min lilla lilla bil!! Nåväl, det var bara att harva iväg till nästa gatkorsning, svänga av och stanna där det fanns plats. Inte roligt alls. Men unders under - en grundlig examination visade inte en skråma på lillbilen - farbrorn hade en låg Volvo (typ V70) och hade liksom kört in under min bil, i själva "skrovet". Så HANS bil såg ut som skrutt, ena strålkastaren helt paj förstås, nästan hela ena framskärmen och ganska mycket buckel och repor på motorhuven. Hur som helst skildes vi som de bästa vänner och ingen person kom ju till skada, men man får sig allt en tankeställare. Så fort det kan gå ibland.
Det är när jag ska hämta minsta barnet i skolan och skjutsa henne till träningen. Bara 30 och 50 km/h hela tiden - då kan det väl inte hända nåt? Fast i fredags när jag skulle hämta henne från träningen så gick det som det kan gå. Då hade jag Peppar med mig. I framsätet. Idiotiskt, förstås. Som vanligt var det en nedra kö, först för att komma in i en rondell, sen för att komma till nästa rondell och vidare ut ur den. Det gick två hack, sen stopp, sen 8 km/h i 15 sekunder osv. Och det var halt. Och gråmörkt. När jag precis skulle lämna rondell 2 (det går åt SEX rondeller för att få ungen till träningen! Enkel resa!) så kastade sig en fotgängare ut på övergångsstället. Förstås utan reflexer o det hela, men jag HADE faktiskt sett honom i god tid, det fanns utrymme bakom mig, trafiken gick jättesakta osv. och man är ju laglig. Så jag stannade förstås. Och så säger det bara PANGKRASCH, ungefär. Som tur var låg Peps ner på sätet, och han låg kvar där också. Det var en äldre herre som var på väg in i rondellen från den in/utfart som jag just hade passerat. Han hann inte reagera utan körde rätt in i min lilla lilla bil!! Nåväl, det var bara att harva iväg till nästa gatkorsning, svänga av och stanna där det fanns plats. Inte roligt alls. Men unders under - en grundlig examination visade inte en skråma på lillbilen - farbrorn hade en låg Volvo (typ V70) och hade liksom kört in under min bil, i själva "skrovet". Så HANS bil såg ut som skrutt, ena strålkastaren helt paj förstås, nästan hela ena framskärmen och ganska mycket buckel och repor på motorhuven. Hur som helst skildes vi som de bästa vänner och ingen person kom ju till skada, men man får sig allt en tankeställare. Så fort det kan gå ibland.