Stackars stackars mig.
Idag skulle jag göra ett spår åt Tigern, ett låååångt och svååårt.
1100 meter hade jag tänkt mig.
Efter 7600 meter hittade jag äntligen människors boning och kunde knacka på och fråga var f-n jag var och hur f-n jag skulle komma tillbaka dit jag kom ifrån.
Innan dess hade jag följt en väg ("NÅNSTANS måste jag ju komma"), hamnat i dead-end på ett kalhygge, helt utmattad slagit mig ner på en sten. Därvid nästan förlamad av fasa vid tanken på vad maken skulle säga när jag var borta så mycket längre än jag hade lovat (obs! maken är snäll innerst inne), och stackars Tiger som satt i bilen och frös. Snöblandat sticksregn piskade min lekamen och när så plötsligt en älg i vanlig ordning ställde sig och bligade på mig - ja, då satte jag i att grina som en annan småunge. Eller tant. Hade inte Tigern suttit i bilen så hade jag nog gett upp där och inte kommit hem nånsin.
Hur som haver - efter 12 kilometer var jag tillbaka vid bilen. Trött.
Fast då måste ju Tigern komma ut och spåra.
Mycket listigt öppnade jag då en påse kattmat och ställde vid bilen samt yttrade: Titta Tiger. Bilen. Godis.
Sen gick vi spåret, inte alla 12 kilometrarna bevars, men 800 meter, och det gick bra, trots att jag rimligen bör ha korsat spåret när jag kom tillbaka.
Och sen sa jag: -Nu går vi till bilen, Tiger. Godis.
Tigers lokalsinne är mycket bättre än mitt. I synnerhet när det är förstärkt av kattmat.
1100 meter hade jag tänkt mig.
Efter 7600 meter hittade jag äntligen människors boning och kunde knacka på och fråga var f-n jag var och hur f-n jag skulle komma tillbaka dit jag kom ifrån.
Innan dess hade jag följt en väg ("NÅNSTANS måste jag ju komma"), hamnat i dead-end på ett kalhygge, helt utmattad slagit mig ner på en sten. Därvid nästan förlamad av fasa vid tanken på vad maken skulle säga när jag var borta så mycket längre än jag hade lovat (obs! maken är snäll innerst inne), och stackars Tiger som satt i bilen och frös. Snöblandat sticksregn piskade min lekamen och när så plötsligt en älg i vanlig ordning ställde sig och bligade på mig - ja, då satte jag i att grina som en annan småunge. Eller tant. Hade inte Tigern suttit i bilen så hade jag nog gett upp där och inte kommit hem nånsin.
Hur som haver - efter 12 kilometer var jag tillbaka vid bilen. Trött.
Fast då måste ju Tigern komma ut och spåra.
Mycket listigt öppnade jag då en påse kattmat och ställde vid bilen samt yttrade: Titta Tiger. Bilen. Godis.
Sen gick vi spåret, inte alla 12 kilometrarna bevars, men 800 meter, och det gick bra, trots att jag rimligen bör ha korsat spåret när jag kom tillbaka.
Och sen sa jag: -Nu går vi till bilen, Tiger. Godis.
Tigers lokalsinne är mycket bättre än mitt. I synnerhet när det är förstärkt av kattmat.