Juldagen
Som tre fjärdedelar av flocken (samt även jag) var tämmeligen slagna av gårdagens extended rastning blev det bara Tigern som fick göra nåt skoj idag. Nån glädje ska han väl ha av att han är lydig och snäll och världens morsgris.
Vi for till skogs och först la jag ett spår i snömodden. Plusgrader idag, så det var TUNGT! 700 meter blev det, med små råttor här o där. Och en plastburk med en skinkskiva i som avslutning. Är det jul så är det.
Sen placerade jag ut rutan på parkeringsplatsen och gjorde några skick till den. Först var Tigern alldeles övertänd, han visste ju så väl att det fanns ett spår som låg och väntade på honom, men sen gick det prima. Litet svårt att få stopp i rutan bara, eftersom det var halkigt.
Nej, han sätter sig inte, han parerar bara sladden.
Sen tog vi en rejäl promenad i skogen, bort till grävlingspalatset. (Nån som vet varför man jagar grävlingar? Gör de nån skada på nåt?) Det kan vara litet lurigt att få Tigern med på mina promenadplaner när han vet att jag har lagt ett spår, men med litet övertalning och litet hojande så gick det bra. (Han har så gott som aldrig koppel, om vi inte går där det finns bilar.)
Från alla träd dråsade hinkvis med tung, blöt snö och det mesta av den hamnade innanför min halsringning. Låt oss kalla det uppfriskande. (Lättare att göra det nu än när det hände.)
Efter en timmes spankulerande var det dags att spåra. Eftersom mitt lilla kattdjur är en sån vilding hade jag på prov lagt små godisbitar på sju-åtta ställen i spåret, i mina fotspår. Efter det första fyndet av sådant slag gjorde Tigern rena IPO-spårningen, dopp med nosen i varje fotspår, utan att bli långsam, bara noggrann.
Första lilla råttan hittad!
Jag hade gjort avvikningar på ett par ställen, dvs. gått 10 meter ut i vinkel till huvudspåret, sen tillbaka i samma spår och fortsatt i "rätta" riktningen. På de ställena stannade Tigern till, vädrade litet i luften mot avvikningsspåret men fortsatte sen i huvudspåret.
Vidare har nån lärt mig att när man korsar en stig ska man inte bara gå rätt över utan först följa stigen ett stycke (för att inte hunden ska tro att det bara är att springa över stigar därför att spåret alltid fortsätter på andra sidan), det tillämpade jag på några ställen där det fanns spår av människa, rådjur eller hare. Det gick också bra.
45-gradersvinklar gick som på räls.
Råtta nr två.
Korta ben i djup, blöt snö. Kämpa på, lilleman! Och kämpa på matte!
Hurra - en lovande plastburk hittad! Öppna, matte!
Det blev, all in all, en jättebra spårning. Det enda jag glömde var att låta honom välja riktning vid starten. Men det tar vi nästa gång!
Vi for till skogs och först la jag ett spår i snömodden. Plusgrader idag, så det var TUNGT! 700 meter blev det, med små råttor här o där. Och en plastburk med en skinkskiva i som avslutning. Är det jul så är det.
Sen placerade jag ut rutan på parkeringsplatsen och gjorde några skick till den. Först var Tigern alldeles övertänd, han visste ju så väl att det fanns ett spår som låg och väntade på honom, men sen gick det prima. Litet svårt att få stopp i rutan bara, eftersom det var halkigt.
Nej, han sätter sig inte, han parerar bara sladden.
Sen tog vi en rejäl promenad i skogen, bort till grävlingspalatset. (Nån som vet varför man jagar grävlingar? Gör de nån skada på nåt?) Det kan vara litet lurigt att få Tigern med på mina promenadplaner när han vet att jag har lagt ett spår, men med litet övertalning och litet hojande så gick det bra. (Han har så gott som aldrig koppel, om vi inte går där det finns bilar.)
Från alla träd dråsade hinkvis med tung, blöt snö och det mesta av den hamnade innanför min halsringning. Låt oss kalla det uppfriskande. (Lättare att göra det nu än när det hände.)
Efter en timmes spankulerande var det dags att spåra. Eftersom mitt lilla kattdjur är en sån vilding hade jag på prov lagt små godisbitar på sju-åtta ställen i spåret, i mina fotspår. Efter det första fyndet av sådant slag gjorde Tigern rena IPO-spårningen, dopp med nosen i varje fotspår, utan att bli långsam, bara noggrann.
Första lilla råttan hittad!
Jag hade gjort avvikningar på ett par ställen, dvs. gått 10 meter ut i vinkel till huvudspåret, sen tillbaka i samma spår och fortsatt i "rätta" riktningen. På de ställena stannade Tigern till, vädrade litet i luften mot avvikningsspåret men fortsatte sen i huvudspåret.
Vidare har nån lärt mig att när man korsar en stig ska man inte bara gå rätt över utan först följa stigen ett stycke (för att inte hunden ska tro att det bara är att springa över stigar därför att spåret alltid fortsätter på andra sidan), det tillämpade jag på några ställen där det fanns spår av människa, rådjur eller hare. Det gick också bra.
45-gradersvinklar gick som på räls.
Råtta nr två.
Korta ben i djup, blöt snö. Kämpa på, lilleman! Och kämpa på matte!
Hurra - en lovande plastburk hittad! Öppna, matte!
Det blev, all in all, en jättebra spårning. Det enda jag glömde var att låta honom välja riktning vid starten. Men det tar vi nästa gång!