Skrämskott
Idag tog jag Yingisen med till träningsgruppen; det blev inte sök som jag trodde utan spår. -Hmmm.... tänkte matten, undras vilket humör min lille luddboll är på idag. Medan jag lade ett 600 m 2-vinkelspår med 9 apporter till Lone och Chleo så lade Lone ett ca 100 m, med bara en slut-trasa åt mig och Ying. Efter en timmes väntan med fika och allmän socialisering av Ying (nu klättrar han på folk och tigger! Men jag är bara glad) var det dags att gripa sig verket an. Och idag var tjingtjong-kinaman på sånt humör att han lekte polishunden Rex, eller nåt: fäste direkt i spåret, gick noggrant och lågt, i precis lagom tempo, närapå i spårkärnan och dessutom - han markerade snitslarna! Han som inte ens har tränat på att markera nåt i spår! I alla fall - så långt var dagen bara uppåt.
Men SEN - sen kom Lone och berättade att Chleo hade fått eld i baken i sista vinkeln och dragit iväg; Lone som höll på att plocka snitseln hade helt enkelt tappat linan och puts väck var hunden! Med sele och lina - INTE bra. Nå, vi var väl en 10-12 stycken i gruppen och vi drog igång med skallgång direkt, med och utan hundar, i den mest bedrövliga terräng - snårigt och snärjigt och kärrigt och fullt med fästingar och jag vet inte vad. Halvtolv ungefär började vi vårt sökande och kvart över tre kändes det ganska hopplöst, men det var bara att kneta på. Hungriga och törstiga var vi också - hundarna kunde dricka ur diken och kärr, men så långt ville vi tvåbeningar inte sträcka oss. DÅ fick vi bud om att Chleo var hittad! En i kedjan hade gått nästan precis på henne, hon satt mycket riktigt ordentligt fast, alldeles stilla och knäpptyst. Alla samlades omedelbums vid bilarna och inväntade dagens hjältar; sen stod vi där i en ring och blickade nästan religiöst på en liten skruttig bordercollietik som till slut hade gjort alla så glada. Och hon studsade runt och tiggde godis som aldrig förr - och det var ingen alls som var knusslig med den varan! Efter nästan 7 timmar i skogen, i stället för 3 som var planerat, var det en ganska trött Ying med matte som åkte hem, där vi fick lunch och sen kröp ikull och slocknade! Mest av lättnad kanske. I alla fall så innebär detta att jag nu har rätt mycket arbetsdag kvar, men det kan det vara värt nu när jag vet att en viss liten hundskrutta är hemma hos matte och inte ensam ute i stora skogen. Och gissa om jag tänker hålla hårt i spårlinor i fortsättningen!
Men SEN - sen kom Lone och berättade att Chleo hade fått eld i baken i sista vinkeln och dragit iväg; Lone som höll på att plocka snitseln hade helt enkelt tappat linan och puts väck var hunden! Med sele och lina - INTE bra. Nå, vi var väl en 10-12 stycken i gruppen och vi drog igång med skallgång direkt, med och utan hundar, i den mest bedrövliga terräng - snårigt och snärjigt och kärrigt och fullt med fästingar och jag vet inte vad. Halvtolv ungefär började vi vårt sökande och kvart över tre kändes det ganska hopplöst, men det var bara att kneta på. Hungriga och törstiga var vi också - hundarna kunde dricka ur diken och kärr, men så långt ville vi tvåbeningar inte sträcka oss. DÅ fick vi bud om att Chleo var hittad! En i kedjan hade gått nästan precis på henne, hon satt mycket riktigt ordentligt fast, alldeles stilla och knäpptyst. Alla samlades omedelbums vid bilarna och inväntade dagens hjältar; sen stod vi där i en ring och blickade nästan religiöst på en liten skruttig bordercollietik som till slut hade gjort alla så glada. Och hon studsade runt och tiggde godis som aldrig förr - och det var ingen alls som var knusslig med den varan! Efter nästan 7 timmar i skogen, i stället för 3 som var planerat, var det en ganska trött Ying med matte som åkte hem, där vi fick lunch och sen kröp ikull och slocknade! Mest av lättnad kanske. I alla fall så innebär detta att jag nu har rätt mycket arbetsdag kvar, men det kan det vara värt nu när jag vet att en viss liten hundskrutta är hemma hos matte och inte ensam ute i stora skogen. Och gissa om jag tänker hålla hårt i spårlinor i fortsättningen!