Pelleskop-livet

Ett av de små sattyg som jag drabbas av varje höst är nödtvånget att på något sätt framskaffa en ny tävlingsdräkt till minsta barnet. Denna anskaffas/framställs efter tränarens högst dimmiga anvisningar och sen håller man sina små svettiga tummar i smyg. Domen brukar bli "nej, nej!!" med ett flatskratt eller "nå, ja, kanske. Kan du bara...." och sen så mycket ändringar att man gråter, kräks och börjar om från början. Idag var det dags för förhandsvisning av säsongens insats (göres lämpligen innan man nedlägger tusen timmar på att anbringa swarowskikristaller för hela sin månadslön på skapelsen) - och si, det bidde IHVG*!! Då är det bara finliret och lullullet kvar att fixa och den här mamman kan andas igen. På söndag är det dags för säsongens första tävling - då håller jag andan en gång till.

(*=innihelvitte väl godkänd)