"Vilken lydig shar-pei!"
Så utropades från åtminstone två håll igår på ringträningen. Det var när jag stack emellan med litet linförighet o kvarstannande o dyl i en paus, för att träna herrn under riktigt eländiga störningsförhållanden. Hade han varit en schäfer hade nog ingen jublat, för såå strålande är han inte. Men när det gäller shar pei så öses det lovord bara de har lyckats lära sig vad de heter. Men han är faktiskt ganska duktig för att vara en strulputtehund ("kan själv!") och för att vara i tramsåldern. (Att han sen aldrig verkar kunna lära sig att gå civiliserat i koppel på en vanlig promenad är en helt annan sak...)