Pelleskop-livet

Jodå vars, vi har inte bara suttit på vårt postament och sett serena ut! Igår blev det först ridhusträning med alla tre busarna. Då jag var ensam (människa) där tog jag in alla tre samtidigt och band två medan den tredje fick sig en duvning. Detta gick bra, under en förutsättning - att den tredje hela tiden var Ying. Är det nåt Ying inte vill så är det att vara bunden eller eljest åtskild från sin moder - vilka röstresurser!! Baskervilles lilla otäcka shar pei hördes säkert minst hem till Tibro, där uppfödaren tvivelsutan vred sina händer och undrade på vad sätt vi pinade hennes lille telning. Jag ska hälla fogmassa i hans trut, det ska jag. Sen. Annars var han rätt duktig och hoppade glatt och villigt igenom däcket samt gjorde litet linförighetsövningar och slikt med rätt stor entusiasm. Tunneln ville han inte försöka sig på - han blev liksom världens längsta pälsdjur eftersom han ändå är förskräckligt nyfiken. Tigger var vild på att pröva allting - A-hindret tog han nog 15 gånger fram och tillbaka innan jag resolut tog honom i famnen och satte ner honom framför tunneln i stället. Samma visa där. Även gungan och bommen var livade, över huvud taget är allting livat, tycker Tigger. Jazz tränade mest lydnad för han var litet tramsig med agilityhindren och hade för bråttom, blev störd av Baskervillarn och hade dessutom en matte som inte riktigt orkade vara pedagogisk. Men lydnaden gick strålande, gjorde den. Nu är han uppe i 1 min 40 sek platsliggning. Snart så!
På kvällningen tog vi oss sedan till skogen, inkl. Olle med matte, Jazz gick ett blod- och klövspår alldeles strålande och Ying och Tigger fick varsitt litet nybörjarspår. Tigger är uppenbarligen en naturbegåvning. Och Ying är ju Ying... Ävensom Olsson har uppövat sin snok och spårar nu som en halv blodhund - detta ger mig hopp för mitt eget lilla muldjur.