Men vi börjar med en smärtorapport - träningsvärken i underarmarna är nu så till den milda (icke alls milda!) grad intensiv att det gör ont att släcka resp. tända taklamporna eller knäppa på TV:n. Mej är det synd om!
Dessutom: ilska över att saker lämnas i bilar. Saker såsom hundar och barn. Usch och tvi och TÄNK nångång för all del, pröva att nöta litet på hjärnan - träningsvärk får man bara i början.
I alla fall drog jag igår kväll nytta av det ljuva vädret och schamponerade mina röda hundar - jag vet ärligt talat inte NÄR Jazz blev tvagad senast, men av färgen å löddret att döma var det i alla fall inte på den här sidan Kristi födelse. Men det är ju så med Jazz att han fryser så in i norden så åtminstone 8 månader om året är badning utesluten, av humanitära skäl. Eller om det heter hundanitära. Och då finns det bara fyra månader kvar och jag är upptagen/lat/glömsk, välj själv. Nåja, nu är det gjort i alla fall, han torkade på noll komma noll noll nix och var helt nöjd med arrangemanget.
Sedan var det Yings tur. Han badas oftare men luktar gammal doja ändå, med jämna mellanrum. Nu fäller han dessutom och då brukar en grundlig schamponering vara både välgörande och faktiskt, efteråt, ganska uppskattad. Husse hjälpte till att såväl förpassa jyckisen ner i karet som löddra densamma. Yings päls är ofattbart tjock och det tar sin modiga tid att dels få den blöt ända in och dels upparbeta ett skum överallt. Men med förenade krafter så gick det, och avsköljningen lyckades också. Ungefär 8 colliehundar låg kvar i badkaret efter avklarad rengöring. Ying ser månne litet rödare ut än igår, men icke det minsta tunnhårigare. Och till och med han hann torka före sänggåendet - DÅ är det varmt och skönt (och blåsigt)!
Så tog jag Minsta B och terrioristerna och traskade iväg till militäridrottsplatsen igen, för att hon ville titta närmare på den. Bara en gång välte jag ett traktordäck, det räckte bra så.
Förresten skulle maken stryka sig en skjorta i morse (nästan så jag tog fram klickern och gjorde ljud) och då började det skramla av skivstången - fruntimmer som jag är kan jag inte låta bli att lägga mig i så jag hojade: -Vad gör du, lyfter du skrot?! följt av nåt ajande och ojande för att jag hade tryckt på kaffebryggarknappen och fått en rejäl känning av träningsvärken. Igen. I alla fall så fick jag en grundlig föreläsning, av Maken-statstjänstemannen, om att det rimliga vore att JAG strök medan HAN lyfte skrot och att om jag gjorde sånt som den Kvinnliga Kroppen är ämnad för, såsom dammsugning, strykning och diskning, i stället för att ränna runt och välta däck på kvällarna så skulle jag inte ha så ont överallt och dessutom skulle Mannen I Mitt Liv kunna lyfta skrot i stället för att ta hand om hus och hem. Ibland tycker jag att det är en välsignad tur att Maken inte har slagit sig på politik (hittills) - då hade vi nog fått både det ena och det andra i brevlådan.
För övrigt skyndar jag mig att slänga in osorterade dementier och brasklappar och allsköns:
det är redan jag som städar nästan allting, disken delar vi på alla tre och var och en stryker sitt (förutom att jag ibland stryker en liten aning av barnets, om jag känner mig snäll eller har brist på egen strykning och det är nåt bra på TV.)
aldrig någonsin har det hänt att maken har gjort något hushållsarbete när jag springer eller sånt.
Maken är normalt funtad och ett modernt slags man (han har exempelvis varit en oerhört mycket bättre småbarnsförälder än jag, som mest tyckte att det var äckligt (byta blöja) eller urtråkigt (mata, leka) att ha smått i huset). Det är faktiskt jag som har 50-talsvärderingar och aldrig skulle komma på tanken att lära mig att backa med släp, som faktiskt kan byta proppar och glödlampor men aldrig nånsin skulle göra det om Maken är hemma och som faktiskt är ett himla VÅP som alltid och i allla sammanhang lutar mig mot den där karln. Finns bara en sak att säga, faktiskt: Heder åt en sån man - som pallar med att ha en fru som jag och ÄNDÅ ha en schysst kvinnosyn. Och manssyn.
Åter till ordningen: gårdagskvällens promenad. Det var roligt att ha med sig Minsta B - numera myndig, så jag kan ju inte ens tvinga henne (tala inte om det för henne). Hundarna tyckte också att det var roligt, i synnerhet Tigg såg en möjlighet att lura av en rookie mera godis än vad som kan anses riktigt rimligt. Dessvärre blev vi överfallna av myggor - eller vad säger jag; JAG blir aldrig överfallen av myggor, i synnerhet inte om minsta B är med. Hon däremot är en riktig delikatess och det är knappt att hon framskymtar inuti det gråa luddiga inande moln som bildas omkring henne. Ungstackarn!
Även Betty fick några myggor på sig, men inte så att det blev några problem - inte som stackars Pepparn som var lika illa åtgången som minsta B. Undrar ändå om allergiska personer/hundar är godare för myggrackarna?
Idag har vi ännu inte hunnit ta någon promenad - jag har FAKTISKT gnott litet på min uppsats. Och så har jag ju författat detta fullkomligt omistliga epos, förstås.
Tjing!
