Pelleskop-livet

Fort, gick den, den här veckan!

Det bästa är att Bettan äntligen är färdiglöpt. Därmed har vi kunnat ta bort trosskydden från farstun...

 

Världens längsta höglöp (i alla fall i detta hus) går mot sitt slut. Nu är det bara knas-Ying som är nipprig. Typiskt honom, kan man tycka.

 

Helgen var som helger kan - ganska solig och ganska lat. Inte mycket att orda om.

 

Det får bli bildspråk idag!

 

Nu skall jag skriva något som är rätt känsligt, nåt man inte skall tala högt om, eller för den delen skriva.

 

Peppars brorsa har blivit farsa, till tre killar. Staffordshire bullterrier, alltså. Och nu är jag litet lömsk och litet orolig. För: jag tror och framför allt hoppas innerligt att pappan ifråga är frisk och allergifri, men hans kullbror Peppen var då allergisk, SVÅRT allergisk och allergisk mot DET MESTA.

 

Och när hans uppfödare, salig i åminnelse, fick veta det så berättade hon om ett par grabbar i hans linjer som också var svårt ankomna, dårå. Såpbad, rekommenderade hon - men det lär ju inte ta på själva generna. Jag är inte nåt snille när det gäller avel och ärftlighet för det ena och det andra, men ändå...

 

Med tanke på hur eländigt jobbigt det var för Peppar så skulle jag INTE riskera att få en likadan hund igen - i den mån det gick att undvika. Ett tips är ju att försöka kolla upp inte bara föräldradjuren till en valp man spekulerar på - utan även dessas kullsyskon. Försök "hålla rent" i stamtavlan så långt det går - "hålla rent" är uppfödarens jobb, men "kolla rent" får bli valpköparens.

 

För tro mig - det är INTE roligt att ha en hund som håller på att gå upp i atomer på grund av klåda. Usch så ofta jag funderade på om det inte vore bättre att låta honom somna in - sen tyckte jag att det blev litet bättre - och sen blev det sämre...

 

Nu är det så här: det ÄR mycket allergisk*t på staffar - så det är jättesvårt att hitta kullar där det är alldeles rent. Även seriösa uppfödare tar ibland alldeles för lätt på "litet klåda". Och vill man ha en valp så vill man ha en NU och inte hålla på i tusen år och leta efter nåt perfekt. Vilket förstås gynnar busavel.

 

Nu säger jag INTE att det är nån busavlare, jag säger bara att JAG tycker att man kunde ha hittat en annan pappa, trots att det finns en massa vinnarhundar bakom. Vinnarhundar, fast allergiska hundar.

 

Och när Peppars uppfödare fick veta att han var kliig så avstod hon genast från att använda honom i avel, vilket annars hade varit tanken. Däremot var det ganska många andra namnkunniga uppfödare som hörde av sig och inte backade ens när jag riktigt slog ifrån mig och berättade hur illa det var med honom. -Det brukar inte vara så ärftligt, fick jag höra några gånger. Och: -Han är ju så snygg! Man baxnar, gör man.

 

Nåväl - kanske man måste ha en klihund på nära håll ett tag för att fatta riktigt HUR jobbigt det är; det är svårt att lära av nån annans erfarenhet. Och allra mest håller jag förstås tummarna för att de här valpgrabbarna får vara friska och glada i hela sina långa liv.

 

Men själv skulle jag dra öronen åt mig...

 

 

Gårdagen: skogspromenad med fyra småkillar på morgonen. Jättekallt, blåsigt, rätt ruskigt. Dock är hundmöten oerhört lätt avklarade - alla mina bastarder är täppta i huvvet av att ha löptik hemma så ingen bryr sig. Inte ens Hemska Tigern gläfser och tramsar!

 

Frisbee- och bollkastning med Bettan i trädgården. Ibland leta frisbee och boll också, för omväxlings skull. Ibland klättra upp i nån apel och plocka ner boll eller frisbee också. Det är mitt jobb det, och det är ju onekligen också jag som ser till att det behövs liksom. Fast det är rätt meckigt att klättra i trän med Docksta-tofflor på fyttren.

 

Uthärdande, hela långa dagen. Läsa, skriva, tänka. Fast nu är det bara Jazz som tjuter efter Bruden - Olle tjuter inte alls och Tiggern sitter mest och suckar samt snyftar för att han inte får vara hos sin Matte hela tiden.

 

När hussen kom hem - långprommis med Bettan och Ying. Vi gick helt olovandes bort till brukshundklubben där Betty fick springa mycket längre efter en upphittad boll. När vi fortsatte vår promenad kunde jag notera att Bettan nu har börjat skvallermarkera för hästar och ponnyer, i stället för att se ut som ett hungrigt vilddjur. Duktig Betta!

 

Hemkommen igen fick alla pojkarna rastas i trädgården för det finns gränser för hur många iskalla blåsiga promenader jag har lust att företa under en och samma dag. Tiggern och i all synnerhet Olle uppskattade mycket att få ränna efter frisbee. De gör dessutom betydligt mindre åverkan på själva instrumentet än vad lillasystern gör. Ying gick mest och lufsade och Jazz var icke kontaktbar där han gick med nosen i backen och letade tjejdoft. Suck.

 

Sedan var det äntligen dags för hundmiddag och så tog jag itu med att städa arbetsrummet något så när. Det var nämligen så att jag fick tips om en radioföljetong som jag hade tänkt lyssna på men sen hade glömt bort - när jag nu blev påmind så gällde det att kvickt hitta på något att göra, något som är kompatibelt med radiolyssnande. (När jag ska se nåt riktigt bra på TV så MÅSTE jag ha något för händer, såsom stickning eller till och med strykning, och samma gäller för radiolyssning, fast då fungerar det inte alls med stickning eller strykning. Då tarvas bokhyllesortering eller städning - man pausar när man dammsuger - eller fotografisortering. Den sorten.) En liten rapport av lyssnandet återfinns förstås i biblioskopet, så småningom.

 

Under städningen hade jag förstås sällskap, ganska intensivt sådant, av Ying, Tigg och Olsson. Jazz hade inte tid, han måste sitta nere vid dörren till bok- och TV-rummen och gnöla.

 

Och Bettan var instängd med sin husse, den där hon grundligt försökte brotta och bita ihjäl. Tur att de har samma sorts intressen, Bettan och hennes herr husse.

 

Och så småningom tog även dag 4 sin ände.

Idag brydde sig Tigern mer om att tillhålla mig att Omedelbart, I Ett Sammanhang och Utan Onödigt Dröjsmål servera frukost än att gapa efter löptiken.

 

Ooo, hur det värmde mitt sargade mattehjärta!

Ja käre hjärtanes en sån dag det blev!

Tack och lov att Betty mest bara vill sova och att Ying är världens meste och bäste gentleman, för igår var resten av ligan inte långt från Sprutan på Strömsholm.

Det hände sig till och med att jag tog till husses overksamma metod och helt enkelt vrålade: TYST!!! till Jazz. Och uppe i min uppsats som jag är (eller alla fall borde vara) hände det sig även som att jag skrek: Jag VET att det ska vara faire men ska det vara SUBJONCTIF?!! TYST!!! Jätteeffektivt, som alla förstår.

 

När Minsta B kom hem tog jag Betty och Ying på promenad - då hade det äntligen blivit nästan litet varmt och skönt i solen och framför allt var det varmt och skönt inombords, att njuta tystnaden och lugnet, liksom.

 

Sen kom vi hem och det var Värre än Vanligt, ty hussen hade också kommit hem.

 

Det blev en lååååång kväll, som inte blev ett dugg bättre av att Ingen reagerade när jag bad Någon (annan än jag) ta kvällssvabbningen av golven. Till slut gjorde jag det själv, arg så jag snappade fiktiva flugor och tro mej - det blev inte ett DUGG bättre när maken DÅ började göra väsen och erbjuda sig att själv svabba. Duh - när jag redan hade fyllt hink och tagit övervåning och trapp och närapå var klar, liksom. Inte blir man ju GLADARE då heller? I synnerhet som all form av golvvård utförd av make eller Minsta B innebär att skurhinken med snubbvatten och mopp i bara lämnas nånstans i huset - ända tills dess att jag a) tjatar ihjäl nån eller b) (troligare) tar rätt på eländet själv. (Jag vet, bara tjat och gnäll på den här kärringen idag, men ibland - ja, ni vet. Jag är sannerligen ingen houseproud fru-typ, men Vissa Saker tycker jag ändå att man kan göra, och dessutom Göra Rätt).

 

Det fanns förstås bara En Sak att göra när nu humöret och allt var så där - en springtur, förstås. 5 km med start 20.30 - när jag skulle svänga in på en gångväg som går nerifrån stan (tja) och hemåt hördes ett vansinningt BRÖÖÖL ända in genom ljudmattan i mina öron: det var en polisbils vilda tutande och poliserna i den tillhöll mig att Icke ge mig in där ensam, så dags. Har aldrig varit med om sådant förr, men åtlydde och tog en större, tråkigare väg. Och en gångväg bredvid bilvägen, så att jag kom att springa över en skolgård, där BRÖÖÖL - en väktarbil tutade och väktaren vid ratten föreslog att jag inte skulle springa ensam över skolgården, på kvällen. Nämenvadtusan?! Några hundra meter längre fram mötte jag en bekant (bara en flyktig bekant, jag lovar) som föreslog att jag skulle ta en annan väg för litet längre fram höll några romer på att grilla. Men just den uppmaningen tyckte jag att jag kunde lämna därhän såsom varande såväl rasistisk som enfaldig. Jag sprang således förbi de glada korvgrillande finska romerna (ser man på finkläderna) och - hej och hå! - ingen enda försökte stycka och grilla mig. Däremot får jag erkänna att en av kvinnorna gjorde tummen upp med ett glatt flin och det såg nästan precis ut som den gången när jag drömde att Queen Elizabeth II gjorde tummen upp åt mig. Jag blev alldeles glad, för det såg så hejjigt ut.

 

Nåja, av allt detta blev jag en liten aning snällare och mycket gladare, så kvällen förlöpte utan blodvite, jallafall.

 

Och därmed var Dag 3 av Höglöpet till ända.

Igår förmiddag, då tog jag ju mina böcker som skulle lämnas tillbaka i en ryggsäck (gud hjälpe!), Tigg och Ying i korta koppel på vänstersidan och Betty i långt koppel på högersidan. Och så traskade vi iväg.

 

Inom 5 minuter var jag en våt och ilsken fläck, var jag! Närapå så att jag tog Tigern i bakbenen och dängde honom i en husvägg, faktiskt. Han väger visserligen bara 7,5 kg men man får inte glömma att alla hektona är terrierhekton, varför detta att hålla honom i något så när rätt bana var ungefär som att hålla en såpad uroxe i svansen utan att få använda naglarna.

 

Efter ytterligare några minuter brast dessutom blixtlåset i min visserligen uråldriga Kånk, varför jag måste hålla den i handtagen i handen i stället, på det att jag icke måtte sprida biblioteksböcker efter mig i full analogi med Hans och Greta (stenar eller kaksmulor eller var det nu var). Men vid det laget hade jag upptäckt att det gick utmärkt väl att ha Ying och Betty i samma hand, i långa koppel, om jag bara höll Tigern på andra sidan i så kort koppel att han näranog gick på bakbenen (obs, i sele, inte halsband).

 

Ying är nämligen världens mest pragmatiska lilla kines; han vet att uppvaktande av Betty leder till att han inte får vara med Sin Matte, och detta FÅR ICKE SKE - därför lägger han band på sig till den grad att Betty nästan blir litet stött. Bara när han liksom av en händelse (eftersom Betty är en slinka) får frökens ädlare delar rätt i mulen ungefär hajar han till en aning, men det behövs bara ett höjt ögonbryn eller på sin höjd en harkling från min sida för att han skall komma på bättre tankar och ägna sig åt att gnaga på något gammalt sunkigt ben i stället (inte mitt).

 

Efter denna verkligt prövande promenad drev jag ut små-idioterna i trädgården, och drev ut och drev ut och drev ut igen, eftersom de mycket hellre ville gå på toa inomhus i Bettans omedelbara närhet, och sedan tillbragte jag, Betty och Ying större delen av dagen i bok- och TV-rummen där vi förskansade oss bakom lärda skrifter och den sortens. Det är inte alldeles lätt att få till den franska grammatiken när det skriks och vrålas bakom en barrikad av burar, det är det inte, men man får ta det som en prövning.

 

När så äntligen hussen kom hem, vilket visserligen var strax före 17.00 men kändes som Alldeles För Sent under förhandenvarande omständigheter, tog jag raskt mina Fina och Snälla Hundar och gick ut på en långpromenad i nästan två timmar, rätt ut i naturen dit där älgarna bor (och där de just hade varit och nyttjat faciliteterna, om man så säger). Bettan gick rätt mycket lös och Ying fick ha hennes koppel också, som förlängning (vid älgrisk hålles Ying i kraftigast möjliga snören för han är egentligen älghund) och det var på alla sätt en trevlig och välbehövlig luftning. Att småhundarna därigenom fick sin middag nästan två timmar för sent var bara rätt åt dem. (Ying och Betty fick förstås också middagen för sent, men jag hade förstås en massa godis i fickan som jag frikostigt utdelade vid minsta lilla förfrågan från de Duktiga Hundarna).

 

Sedan slöade jag framför Ryttareliten (kors i taket vilka nötter - endast Peder Fredricson är som han skall. Hans fru är som man kan förvänta sig, vilket inte heller är så illa. Men det hästrädda dressyrfruntimret med tamejtusan sämre sits än jag är ohyggligt och i synnerhet den äldre gossen Zetterman borde ha sig en risbastu och tvingas växa upp) och vidare till Biggest Loser (det är jättesynd om alla och det är inte alls deras fel att de är stora som hus, inte på något sätt. Suck).

 

Och när jag så småningom kröp till kojs och faktiskt sov riktigt ostört läste jag om en gammal favoritbok, som under dagen kommer att beskrivas närmare i biblioskopet.

 

Och det var Dag 2 av höglöpet, det.

Nu knogar vi vidare.

Jag har fördrivit över en timme med att försöka installera ett eller annat program för ritning av träddiagram på datorn. GÅR ICKE!! En miljon olika filer finns att zippa upp, alla bara med en massa skum text. Grrrr. Om det inte vore så vidrigt så vore det ett aprilskämt.

 

Vad träddiagram är? Tja, träddiagram är en grej som vissa gillar att pyssla med, och som andra inte har en aning om. Så här:

 

Usch vad jag tycker det är jobbigt med tidsomställning! Först måste man gå upp när man inte vill, sen får man aldrig gå och lägga sig, liksom. Konstigt.

 

För övrigt har dagen varit - helt och hållet vidrig. Fyra idiothundar skriker o-av-brutet, lilla Bettan tycker allt är trist. På kvällspromenaden, när hussen hade kommit hem, gick förstås bara pojkhundarna med, och de var idiotiska då också, trots att ingen brud fanns med. De for och drog och betedde sig och Olle dumpudel försökte oavbrutet rida på Tiger som inte alls uppskattade uppvaktningen. Inte jag heller. -Nej Olle, sluta Olle, lägg av Olle! ljöd över nejden.

 

Som tur var träffade vi ponnyn Sysak, 25 bast - i lördags saknade vi honom så jag hade så smått börjat bli orolig. Men det var bara så att han hade tillbringat helgen i trädgården, snarare än i hästhagen. Sysak ser precis ut som Tigern och är inte så värst mycket större. Gläfser dock mindre, dessbättre.

 

Nu på aftonen har jag skrubbat hall och kök med såpa i mängd samt utplacerat luftrenare både här och där. Så nu luktar det citronsåpa, syntetisk liljekonvalj, blöta trägolv samt hundkiss i hela huset. Vet inte om detta är en förbättring eller ej, men nog borde jag få domestic goddess-poäng för nedlagd möda, jallafall.

 

Sisådärja, nu är snart dag 1 av höglöpet till ända. Andas bara, andas. Och tänk på nåt annat, om det går. (Inte fransk grammatik, för det går ICKE med hundskrik i öronen.)

 

 

Igår förmiddag var jag häpet förvånad över att pojkarna var så lugna och timida, trots att Betty var inne på löpdag 10. Vid lunchtid igår stod mitt hår på ända och resten av mig också, ungefär. INGA lugna och timida pojkar längre!

 

Jag borde väl vänja mig, men än har det inte skett - hur kan det slå om så fort, inom loppet av några minuter bara?!

 

Lägg till detta den stora våndan med Sommartid - världens sämsta uppfinning - och inse att idag är inte Mattens Bästa Dag, nej.

 

Nu ser här ut som ett sämre zoo - två jätteburar täpper till vägen mellan hall och bokrum så att jag slipper ha dörren stängd men ändå inte riskerar att ha hela ligan här inne i tjejavdelningen alldeles hastigt och olustigt. En mindre bur står längre in i hallen. Än så länge har jag inte haft någon hund I någon bur, och det är inte ofta jag gör så. Men det är skönt att ha burarna där, för sådana tillfällen då det skall gås ut och in och den sorten.

 

I övrigt är jag väl införstådd med att hundar inte får förvaras i bur, och tycker absolut att det är helt rätt och riktigt. I PRINCIP. För att jag egentligen begår en lagöverträdelse om jag sätter Betty i buren 2 minuter medan jag slussar hundarna förbi och ut, det har jag svårt att smälta. Och att jag tydligen kan åka på däng av dom-som-bestämmer bara för att jag har burarna stående i hallen utan att jag har monterat bort dörrarna. Det blir liksom ingen rim och reson av det. Inte heller får man ha valp i hage av kompostgaller, och det är ju vansinne! Så klart att man inte skall ha valpen där hela tiden, men någon gång ibland - när man t.ex. måste kila ner i tvättstugan eller ta ett viktigt telefonsamtal. Det är ju för valpens säkerhets skull, ju!

 

Samtidigt har bruksfolket sina stora hundar i bilburar timme in och timme ut, liksom. Tränar du sök en heldag så är det inte många minuter hunden är ute och gör nåt, inte. Visst får den komma ut och rastas ibland, men dock - DET är burförvaring, det!

 

Hur som helst - här lever jag så lagligt jag kan, ibland tänker jag rusa upp och strypa t.ex. nån pudel men det måste väl ändå vara tillåtet?

 

Betty själv är mest trött och märklig, i vanlig ordning. Hon kan sitta i 40 minuter dyr stilla på sin ändalykt och bara TITTA på mig. Utan att ens pipa - bara titta, blickstilla. Jag undrar vad hon ser. (Vill jag veta?)

 

Nåja - nu gäller det att ta en dag i taget, timme för timme - SNART är det över för denna gång. Men det var ju ett sk*t att skrik-olle skulle dyka upp precis just nu!

 Det har blivit (i alla fall ett tag) vår! Tack för den! Och för den som tycker att det går en aning fort (blåsippor i lördags, vitsippor i tisdags), vill jag påpeka att i Beijing har det åtnjutits samma väder som här hela långa vintern - litet minus, litet plus, litet snö som inte stannar kvar - rena Uppsala fast med mera svart smet i luften. Alltså samma som vi fram till den 15 mars ungefär när de kinesiska vädergudarna sa: -Jaha, vår! Ja men då så! och slog till med 30 plusgrader. Bara som så där. Fast så värstans med blå- eller vit- (eller för den delen röd-) sippor finns det nog inte i en stad där grönytorna består av målad betong eller asfalt. Påhittigt och bra, och så slipper man förorena luften med motorgräsklippare.

 

Hur som helst - efter ett lurigt och knepigt lingvistikseminarium som sög musten ur mig (backformation gör det, i synnerhet i kombination med derivation och compounding och annat lullull) tog jag hela ligan om fem ojurr och gick till skogen.Och vi hade rent av ett SYFTE.

 

Nämligen att träna "koppla av". Vi gör det förhållandevis regelbundet, och hundarna är rätt bra på det, men på vintern blir det ju avsevärt mindre av den varan, av förklarliga skäl. Såsom att man fryser ihjäl eller blåser bort om man inte är i oavbruten rörelse. Men planen, som också följdes var denna: en rejäl skogsmullepromenad och därefter en sväng upp i elljusspåret där det finns bänkar att sitta på, hitta en sådan i solfläck och sedan bara sitta där en kvart.

 

Sagt och gjort, det blev en utmärkt promenad. Först träffade vi den kastrerade Jack Russelln Simba, 14 bast som alla mina herrar betedde sig ofint mot. Som långtidsfängelsekunder i en otrevlig amerikansk rulle, de där är i s*xuell nöd, om ni förstår mig. -Yo, bitch! sa de och kastade sig en i taget över stackars Simba. Hade f*nimej varit snyggare om de hade velat slåss... Nåja, som tur är har jag starka nypor och efter rätt många nackskinnslyft och phula ord skärpte de sig, om än motvilligt. Vi tillbringade en stund med småprat matte-matte och hund-hund (Simbas flock innehåller också två jättetikar) och sedan drog vi vidare, rätt in i solen och skogen.

 

Nittio minuter senare kunde man finna oss på Den Perfekta Bänken, mitt i solen, intill elljusspåret men några meter från själva stigen, alla kopplade men alla avkopplade. Lugnet rådde och koltrastar mm levde om i snåren.

 

 

I förrgår, när håret nästan blåste av, tog vi en alldeles tråkig promenad till och runt elljusspåret. Men har man sett på katten, det blev en ovanligt trevlig promenad, för alldeles i ingången mötte vi ett ekipage bestående av en liten Tippen och hans husse och så slog vi följe med dem och genast blev promenaden helt annorlunda och mycket bättre!

Tippen är en chihuahua-dvärgpinscherblandning och ser ganska mycket ut som en mycket liten räv fast med förhållandevis längre ben. Han gick lös och ledig och efter litet inleddande studs och gläfs fick Tigern också gå lös och spankulera med Tippen.

Vi hade aldrig träffat räven i fråga förr och därför var det alldeles anmärkningsvärt glädjerikt att märka hur easy-peasy han införlivades i vårt promenadgäng. Han kilade in och ut mellan mina kopplade hundar, stod och nosade tillsammans med Tigern, tiggde litet godis av mig - och INGEN av mina bastarder brydde sig det allra som minsta. Men så är Tippen också en cool liten räv.

 

I alla fall så var Tippens husse alldeles väldigt imponerad av min flock just för detta, och mina hundar gillade Tippens husse i lika stor utsträckning. Till och med Betty slank runt vid hans sida när vi gick, ivrigt tiggande godis. Detta trots att han inte ens HADE nåt godis!

 

Så - ibland blir en alldeles urtråkig promenad runt elljusspåret alldeles - alldeles... underbar!

Alltså - äckeldjur!! Bara för att Betty löper och med extra boost av att Olle O är i huset så kissas det överallt, typ! Usch!

Jag som brukar slänga koftor och sånt över stolsryggar så där litet hipp som happ får genast sluta med det, för hänger det ner en ärm nyttjas den genast som hundtoalett. Tvi. Såna här gånger tycker jag det vore bättre att bara ha tikar, faktiskt.

Jag tror jag skall bygga mig liksom ett hölster för golvmoppen, så slipper jag springa och hämta den i badrummet hela tiden. Då skulle jag vara alltid redo att svabba på direkten och gärna också ge herrarna en omgång runt öronen med den äckliga svabben. En välbehövlig omgång.

 

Vad eljest är är KALLT. Det är soligt och grannt men även mitt i solgasset visar temperaturen bara två grader, så i skuggan närmar vi oss absoluta nollpunkten, det är jag övertygad om. Mellanbarnet rapporterar om svensk högsommarvärme i Peking, där hon för övrigt har fått en rosa scooter att knattra omkring på. Utan hjälm, förstås.

 

Olles matte, min svärmor, hamnade på sjukhus och mår inte så alldeles tiptop, förstås. Som tur är hamnade hon på det sjukhus där Äldsta Barnet påtvingar folk kostråd och -dåd, så läkarvetenskapen bör ta sig i akt. Vi är nästan som en maffiafamilj med förgreningar prexis överallt.

 

I morgon skall maken förgrena sig till nåt skumt hullaballo med övernattning så då får Minsta B och jag leva rövare bäst vi vill, utan hämmande manligt inflytande. Jo Ying, förstås. Hoppas att han är på sitt förlåtande humör.

 

För övrigt roar vi oss med liggmarkering av saker o ting. Det började med att jag tänkte lära lilla Bison att liggmarkera spårpinnar, på det att hon icke måtte klyva dem om hon möjligtvis skulle hitta på att hitta dem  i något spår (tveksamt). Jag är inte så där alldeles säker på att hon förknippar hittandet av pinne med läggandet egentligen, men hon noterar i alla fall en pinne, sen glor hon på mig och lägger sig - ibland med rumpan i vädret. Vi får se om vi kan få till det.

 

Tigger och Jazz tränar liggmarkering av tepåse. Tigg fattar jättebra, Jazz är litet grann som Betty - ibland tror jag att han fattar att det är påsen som är liggsignalen, ibland är jag övertygad om att han icke fattar det. Ibland blir det dessutom tandgemäng över tepåsen, när en eller annan liten hund inte kan vänta på sin tur. Tepåsar är faktiskt inte så väldigt hållbara när de blir dragna i från två håll, och det kan noteras att också en mycket liten sådan påse innehåller vådliga mängder teskräp.

 

Olle tränar på både pinne och påse - rundögdare hund har man väl aldrig sett. Men han är glad och positiv i alla fall, det måste man erkänna. Detta gäller även för Ying, som dock ofta avbryter själva övningen för att i stället springa och hämta en sko eller en toarulle (av vilka han har ett hemligt lager nånstans).

 

Slutligen - på förmiddagspromenaden igår traskade jag 6 km (japp, mätt med Endomondo) med två b*jspåsar i näven, ivrigt spanande efter hundlatrin (löjliga term!) eller vanlig papperspelle (klämmig term) helt förgäves. Detta genom villakvarter, grönområden med asfalterade gångvägar osv. Och det var ICKE det att jag falkade slarvigt, för överallt låg drivor av bortkastade påsar, uppenbarligen ditslängda av folk som tröttnade på att bära och bära och aldrig komma till nåt legalt dumpningsställe. I buskagen hängde det fullt, som nåt slags julgransprydnader. Och det var för den delen inte bara vi hundägare som hade varit ruskiga - det låg överallt drivvis med hamburgerskräp, soppåsar, tamedkaffemuggar, tidningar - allt som modern society lämnar efter sig. Och så förstås krossat glas frikostigt strösslat över nejden.

 

Dystert att skåda, det hela - det kändes litet grann som sista sucken i Tetris, då när man faktiskt inte kan göra NÅNTING längre utan bara Bevittna Undergången, liksom. Men i alla fall - sopställen, då då? Kommunen? Lägg LITE flera slantar på den sortens och inte bara på alla Drömparker och gudvetallt. Därför att det KAN hitta på att hända att även en parkturist hamnar i ett vanligt villakvarter eller i ett parkområde som inte är en drömpark och då känns det inte bra, gör det inte. När pärlan inte vilar i gull utan i - träck, faktiskt.

 

Usch. Men jag bar i alla fall troget runt på mina påsar, och 50 meter från mitt trevna hem slängde jag dem i kvarterets hundlatrin. Det var nästan så det kändes litet vemodigt, efter att ha stått varandra så nära så länge.

Med fem hundar i huset har jag helt frankt avsagt mig rastandet av di små denna helg - Jazz och Olle har traskat med olika kombinationer av barn och husse - för i helgen har vi haft finbesök av Äldsta Barnet.

 

Hur som helst har vi därmed kunnat med gott samvete ge oss ut på övningar som vi brukar undvika när vi har Jazz med oss, för Jazz gillar inte långa blåsiga promenader, inte hästar, inte ställen där det någon gång för fyra år sedan har sagt pang eller klingat av en klocka.

 

Så i lördags gick vi rätt ut i skogen till dit där skogen tar slut och det finns hästar och blåsippor och en miggiljon lärkor, numera.

 

I torsdags började Betty Boop löpa. Fram med trosor och trosskydd och stoppa proppar i öronen, för Betty brukar kunna tycka så ljudligt synd om sig.

 

I fredags ringde svärmor: kan ni komma o hämta Olle Pu för jag mår kymigt och måste undersökas och kureras?

Så maken och de två i Sverige befintliga barnen som ändå skulle till huvudstaden för att leka kulturella igen (Sweeney Todd, den här gången) fick på hemvägen ta vägen om Olles pensionärsparadis. Det blev en Sen Kväll, blev det.

 

Så nu har jag plötsligt FEM hundar i huset, eller tre hundar, en kines och en puhuhudel. Eller en löptik och fyra grabbar. Än så länge är det rätt lugnt, men det lär väl snart gå över.

 

Igår klippte jag helt fräckt ner Olle alldeles vådligt - det finns liksom varken tid eller tålamod att sitta och kamma och fila i evigheter evighet på en pudel och dessutom blir Olle och jag alltid osams om skönhetsvården.

 

Så alltså - osis, matte, men allra osisast för svärmor förstås. Vi håller tummar och tassar (särskilt Olle) för att hon raskt ska bli sitt vanliga pigga jag igen.