Pelleskop-livet

I morse när jag kikade ut var det alldeles vitt - inte bara på marken utan i luften. Lappvantar tätt tätt, och hela marken täckt med en ny massa snö. Inga stigar eller upplogade vägar syntes mer.

Urp.

 

Men efter en dosis blåbärsyogurt och ett glas vindruvsjuice tog jag mig i kragen, krängde på snöbusarna Ying och Tigger deras halsband och så gav vi oss åstad.

Och då hade det slutat att snöa!

 

6 km blev det, på 1 timme och 40 minuter, men då var det bra nog moddigt och pulsigt att gå, och dessutom stannade vi till och pratade med folk här och där. I synnerhet på hemvägen nån kilometer hemifrån, i Skolparken, stannade vi ganska länge för där pågick nåt slags skidjippo (och dessutom var vi in i norden trötta!) så där var massor av folk, och många av dem hade hundar. Och många av dem som INTE hade hundar föll ändå i farstun för Ying och måste få klämma litet.

Och Ying ställde förstås upp.

 

Slutligen hade vi sån tur så vi sprang på Tigers berner sennen-förälskelse från i tisdags, då var lyckan fullkomlig! Och Ying höll med om att det var en prima pingla.

 

Efter att ha trängts bland både folk och hundar var det inget av odjuren som ens reagerade när vi gick förbi en enskild svart hund på hemvägen, de gick förbi alldeles nära i långa lösa koppel. Då blev matte glad och utdelade ganska riktligt med blodpuddingsbitar.

 

Såna strödde jag för övrigt ut i snön också - till och med Ying mulade ner sig så nästan bara svansen stack upp!

 

Idag jublar vi, för det snöar faktiskt inte! Genast var Betty mycket gladare åt promenaden - det verkar vara så att snö som ligger på marken är OK och ganska skojig men snö på väg ner är kass. Jazzen däremot tycker att allting utom högsommar är rätt bedrövligt... (Och på frågan om varför han inte kan slippa promenader svarar jag: Jazzen anser att man kan INTE använda trädgården som toalett, däremot kan man använda inomhus som toalett. Därmed blir det promenad, vare sig han vill eller inte!)

 

För övrigt är jag nu uppe i en daglig promenaddosis av omkring 7 km, delat på två promenader (förutom i tisdags då det blev runt 9, varav 6 i prisvinnartempo). 7 km är förstås blaha blaha, men det är i alla fall en nivå som känns acceptabel, i synnerhet som vi är på väg åt rätt håll. Jag menar att hundarna DÖR inte av att promenera bara 7 km om dagen, även om det borde vara det dubbla.

 

I morse gick vi så här:

 

Nu tror jag att vi har en majoritet för falangen "det räcker med snö nu" här i huset. Så här är det när vi ska gå ut:

Betty finner sig, men tycker det är himla jobbigt. Nu hinner ju snöröjningen inte alls med (fullt förståeligt) så även på såna gångbanor som plogas hinner det bli magdjup snö (för Betty, inte riktigt för mig).

Jazz är ett kapitel för sig. Först får jag vält ur honom ur hans kula (lilla boet som står vid ett element) under det att han morrar ilsket. Sen måste jag jaga honom och ganska ofta dra fram honom från under en soffa. Så sätter jag på täcket, sen rymmer han och måste dras fram från under nån annan soffa, eller längst in i en bur. Därvid hotar han ganska vildsint. Sen sätter jag på halsband och koppel och så gäller det att inte tappa taget om kopplet för lillfarbrorn måste faktiskt dras och baxas ut genom dörren!

Olle kör litet grann samma stil som Jazz, fast utan morr och över huvud taget mjukare och förment eftergivligare. Olle är nästan ännu svårare att tampas med eftersom man inte möter något direkt motstånd, han bara slinker undan och rätt som det är så är han försvunnen. Under nån ledig soffa.

Och så har vi Tiger och Ying då. Friskusarna. Vaddå snö, vaddå snöyra, vaddå snömodd upp till knäna på matten? Härligt och uppiggande, säger Tiger och Ying och begriper inte alls varför vi prompt skall gå in igen efter bara en timme. Fast i ärlighetens namn blir Tigern ganska trött - han är ju den som verkligen får kämpa i snön. Även där det är som grundast, nån decimeter, så bottnar han inte riktigt utan får köra små delfinsprång för att ta sig fram. Men det gör han så gärna!

Matten slutligen - nåja, TRÄNING får man i alla fall! Idag var det dessutom bakhalt och eländigt. Två steg fram och ett steg bak brukar man säga, men nu var det närapå två steg fram och tre steg bak, s.k. negativ promenadstil.

Men KALLT är det inte, det erkännandet måste man ge vädret.

Och det är ju för all del vackert.

Eftersom de där små odjuren var just såna små odjur igår tog jag mig änteligen i kragen och deltog i Hundpromenaden.

Denna utgår på tisdagar 17.30 från sygehuset vores och vem som helst får dyka upp. Till och med jag!

 

Igår var det blötsnöslask och förutom mina två terriorister (som särskilt hade utvalts för projektet) deltog ett par olika sennenhundar, en portugisisk vattenjycke och litet annat.

 

Och så bar det av. Huj!! I tätet gick Gunnar som jag kallar för Kalle-Gurra för att det finns så gott om bruksgubbar som heter Gunnar och just den här Gunnar har en hund som heter Kalle. Kalle-Gurra således. Nåväl, jag vet inte VAD denne tränar för men nånting är det, det är uppenbart. Nåt påfrestande. Dryga sex kilometer störtade vi fram i rena vansinnestempot - flera gånger tänkte jag avvika och återvända till bilen, men min inre terrier sa mig att jag SKULLE gå hela vändan, om det så skulle bli min död. Vilket det nästan blev.

 

Och hundarna då? Tja, först sa de att de skulle döda ALLA på parkeringen, sen gick de lugnt och fint, tills Tigger blev kär i en berner sennentik, som faktiskt jag blev litet kär i också. Hon såg så himla snäll och glad ut!

Det tog inte många minuter förrän hundarna visste precis vilka som ingick i "vår" flock och då var det bara litet nyfikna blickar, inget annat. Men när vi mötte andra hundar blev det förstås långa halsar och höga svansar!

 

Fast tempot och snömodden och detta att gå med ett gäng okända hundar tog visst ut sin rätt på bastarderna också, för på slutet gick de nästan som i trans och när vi mötte en stor kryllig hund som kaxade sig slängde Betty och Tigger bara en blick på varandra och travade på. De sa liksom: -Orkar du bry dig? -Nej, inte jag heller. Och när vi kom tillbaka till bilen kunde Betty knappt vänta tills jag hade fått upp bakluckan. Väl hemma fick jag dra henne ur buren för att kunna lyfta ut henne, lillfian hade totalt stupat och ville bara sova vidare.

 

I alla fall var det väldigt nyttigt på fler sätt än ett - jag inser att en PT är precis vad man behöver för att komma i form. När jag går själv så TROR jag att jag tar i mer och mer för varje dag och därmed kommer i bättre form, men igår kväll kände jag ju att jag orkar mer än jag tror. Fast det kanske räcker med en gång i veckan.

 

I synnerhet om man hör hur jag låter idag när jag rör mig: Aj! Oj! Nä! Stånk! Så dagens morgonpromenad blev en rätt stillsam ordning, i världens snöyra men nollgradigt. Den här modden ger rätt bra motion ändå tror jag, och åtminstone Bubbla (och jag) är fortfarande litet slagna av gårdagens övning.

 

Nästa vecka tar jag med Ying, tror jag!

Ibland får man då så man tiger direkt - igår gnölade jag över det fulfula gråbruna som stack i ögonen. Idag är det bara snö snö snö som sticker i ögonen!!

 

Men det är faktiskt alldeles behagligt ute - runt 0 och snön som fortsätter att trilla ner är så blöt så den fäster finfint på isen under och det är inte halt alls, annat än där bilar har liksom polerat vägbanan. Jag tog alla fem bojanesarna på en liten strapatspromenad idag, ut i obanade skogen. Det är så märkligt hur annorlunda allting ser ut när det är fullt med snö - plötsligt var vi inte alls på "stigen" längre, fast jag tycker att jag känner den där skogen som min egen ficka.

 

En annan sak som jag trivs med är hur stigar flyttar sig - i "min" skog har det förstås trillat omkull träd här och där under de många år som jag har gått och sprungit där. Och på de där små djurstigarna är det förstås ingen som röjer, men vi är några olika som rör oss där. Så då blir det till att gå runt, och först går man litet olika runt, men till slut etableras det en rundning som blir vedertagen, därför att den liksom faller sig smidigast. Och sen står det inte på förrän den gamla, "riktiga", stigen som befinner sig under en fura eller nåt  börjar försvinna och ätas upp av naturen, och den där tillfälliga omvägen har blivit den riktiga stigen. Då tänker man gärna - om man är filosofiskt lagd - att det var så alla vägar kom till från början. Ludvig Rasmusson, som är en av mina husgudar, skrev en gång att den första som gick på Drottninggatan var en grävling. Det ger litet perspektiv, det!

 

I alla fall tog jag en bild på mina odjur, alla på en bild, och slängde upp på facebook och en bekant skrev "Vilket gäng!". Och det är de ju, men det värsta är att när man är ute med dem allihop så där så uppstår det en ful gängmentalitet, också! De är helt enkelt rysliga när man möter nån hund. Nu gör jag oftast så att jag försöker gå åt sidan, ner i nåt dike eller ut i nåt moras eller så. Det behövs bara ett avstånd på tre meter så är de betydligt beskedligare, men det är helt ruskigt ändå. En hundinstruktör som jag pratade med sa att det är i princip omöjligt att få en flock hundar att bete sig hyggligt när man möter andra hundar så där, och det var på något sätt trösterikt. Ändå är det så att OM jag skulle stanna och prata med någon som har en eller flera hundar med sig själv så blir det efter bara några sekunder alldeles lugnt - då bara sitter de och spanar eller kliar sig eller tigger godis eller nåt (om inte den andra hunden är en rabiat dåre, förstås - då vill de endera bitas eller gå därifrån). Det är bara vid såna där tillfälliga koppelmöten som det blir tjafs. Fult ändå.

 

Himlar vilka lydiga hundar jag har just nu!

 

Inte kan det väl bero på det här:

 

Jag hittade ett USB-minne i en burk och blev nyfiken.

Det var fullt av gamla hundbilder!

 

Söndag igen - en ingenting-särskilt-dag.

 

Jag har hängt tvätt, stoppat i ny tvätt, tagit upp ren tvätt från tvättstugan. Och strukit, strukit, strukit. Jag är ganska nöjd med att jag kom ihåg att stänka och rulla ihop en miljon kökshanddukar, servetter och förkläden igår; nu var de riktigt roliga att stryka idag. Det var däremot inte alla mina kläder...

 

Vidare har jag borstat och klippt Olle - han tyckte inte att det var roligt, men han blev fin och aningen mer hygienisk. Och så har jag klippt Jazzens klor utan att bli biten. Nu är det bara Ying som inte har blivit klobehandlad denna vecka, men dagen är ju ung...

 

Och så har jag förstås sett sprintstafetter på TV. Att se på längdskidåking och skidskytte på TV är nästan det enda som maken och jag båda tycker om att göra. Vackert så!

 

Och så vidarebefordrar jag ett tips från Mia - ett jättebra hundbelöningsgodis är mjukost på tub, och det kan jag bara hålla med om. Särskilt för tjockskallar som jag som envisas med att gå vilse och ta promenader som blir 5 timmar i stället för planerade 1,5. Mycket godare att styrka sig med mjukost än med Frolic. Mindre kladdigt i fickan än annat godis i motsvarande godhetsgrad, också (såsom fiskbullar), OM man inte i likhet med mig har en ärftlig disposition för att ha Stora Problem med skruvkorkar. Då blir det nedra kladdigt i fickan, det blir det.

 

Samma Mia tipsar också om att använda en rejäl kastrull som kloss - det var himla smart och påhittigt, tycker jag! Det har jag inte tänkt på själv, men jag skall genast använda en sådan och försöka få Ying att bete sig som ett sjölejon på cirkus, eller så.

 

Apropå cirkus vill jag gärna tipsa om en artikel i dagens SvD - en musikal med manus av Kristina Lugn och musik av Björn & Benny och så en massa djur på scen! Visst låter det intressant? Det fanns betydligt fler bilder i papperstidningen, för övrigt.

 

Slutligen råkade Minsta Barnet och jag se självaste upplösningen och litet snabbrepriser av melodifestivalens första deltävling igår. Oooba, där fanns ett och annat riktigt ruskigt, men det ska vi inte gå in på. Vi går in på Yohio i stället - en sån liten manga-figur! Riktigt glada blev vi av honom; det blir man sällan av den där sortens tävlingar annars. Förresten läste jag någonting någonstans om att det faktiskt finns EN bra sak med hela det här schlagervansinneriet varenda vår: att små pojkar börjar gilla paljetter och allmänt bete sig mera schlageraktigt. DET tycker jag är bra!

 

En sak till: smörstekta havregryn med äppelmos och vaniljsås slank också ner. Lätt! Mitt kosthåll expanderar!

 

 

Idag var det en Stor Dag, för dels tog jag ut alla fem mickaboerna i ett sammanhang, dels gick vi till skogen!! Bara i elljusspåret, men det var skogigt och moddigt nog.

 

Jag tror hundarna har längtat lika mycket efter skogen som jag har - några av dem har nog varit där någon gång under min bortovaro, tillsammans med äldsta barnet, men för det mesta har det bara varit trottoarer och gångvägar för hela slanten.

 

När vi kom till släpp-stället var Betty mycket angelägen om att hävda att härifrån, härifrån BRUKAR Betty få slippa koppel! Och så blev det förstås också. Lilla lullan hade mycket spring i benen!

 

För övrigt gick det rätt lugnt tillväga, flera stycken av kräken verkar ha förstått att man inte skall dra i kopplet (inte Tigern, dock).

 

Men det är märkligt hur man ligger av sig bara med att traska - nu var vi ute i rätt sakta mak i en dryg timme och då var jag som en urvriden trasa när vi kom in! Dessutom har jag märkt att jag får ont i översta ryggkotan, ungefär. Som sån där "gamnacke" som man får av idogt sittande på fel sätt framför dator. Jag försökte bota detta genom att rikta näsan strikt mot mina skospetsar, vilket förstås gjorde att jag såg precis hur modest och blygsam som helst ut. Kan nog vara en klädsam attityd.

 

Förresten är jag ett lågt och svekfullt fruntimmer, för jag låter inte maken få veta att jag har börjat promenera med hundarna. För nu tar han och Minsta Barnet (som dock är invigt) en liten promenad med djuren på kvällarna, men om han får nys om att de redan har varit ute - då blir det prompt slut med det. Han tycker nämligen att det utmärkt väl räcker med EN promenad per dag för hundarna, och NOLL promenad per dag för Honom Själv.

 

Ojoj, nu har terminen dragit igång på allvar och Det Är Mycket! Massor med Mycket!

 

Då måste man ju skriva in i Filofaxen - jag är gammaldags jag och orkar inte alls använda iphonen som kalender och sånt.

 

Förresten är det så ROLIGT att dona med filofaxen, man kan pimpa litet och tillverka egna "dividers" och allt vad det heter (på svengelska). Och sätta in roliga bilder och fina citat och allt annat nödvändigt.

 

Och så till slut kommer man till att skriva in det man skall göra. Eller skulle ha gjort, för nu har ju nästan hela dagen gått åt till att få ordning på allt.

 

Finns det fler än jag som ägnar mer tid åt att skriva att-göra-listor än åt att faktiskt göra det som står på att-göra-listorna, undrade jag. Och googlade litet, och KORS - jag är inte ensam!! I synnerhet i det stora landet i väster verkar det vara en veritabel folkrörelse (bland fruentimber) att pimpa filofaxerna. Och ge dem namn! (Det tänker inte jag göra. Det räcker med att Amy Farrah Fowler kallade sin eltandborste för Gerard...)

 

Hur som haver. Nu ska jag gå ut med hundarna nr 2 - Olle och Jazz. Himlar vad jag börjar bli spänstig, bara jag slipper parlera charabia (charabia är helt enkelt "rotvälska" på rotvälska, alltså på franska. Där har ni nåt att ta med er från denna dagen). Av hundarna nr 2 får kanske Olle gå litet lös, inte Jazz. Olle är duktig och kommer (oftast) när man ropar och inte har han så stort behov av avstånd heller. Men håller nån koll på mig, kan man inte påstå att han gör. Faktum är att det är nog bara Ying och Betty som kollar upp mig litet - Betty för att hon är så rar och förig och Ying för att han inte litar på mig ett dugg. -Vad hittar det förb*skade fruntimret på nu då? muttrar han och får aldrig nån riktig ro i sina egna förehavanden. Tigger kan nog hålla koll på mig men bara om jag har jättebra godis och han är hungrig. Annars struntar han blankt i mig - utomhus. Inne är det ett gnölande om nån hindrar honom från att komma mig nära. Nån = förstås Jazz.

 

Tänk så FULT det är ute nu - svartbrunmuggig snö är väl bland det värsta som finns? Och alla människor går i svart eller brunt eller nåt annat dystert - jag med. Mitt lilla extra problem är att magen inte vill omslutas av nåt annat än mjukisbrallor, så idag sportar jag ett par mörkblå fleecekalsipper av märket "Walking Kids"... Fast man ser knappt att de är mörkblå eller av fleece, de ser mera melerade och pälsiga ut. Jag har hund! skriker mina byxor.

 

I alla fall så har jag tagit en promenad med TRE hundar idag! Betty-stjärnan, knäpp-Ying och Tigger the Terriorist fick ta en tur med mor sin. Och nu har vi min sju kommit upp i närapå pensionärstempo! En mindre pigg pensionär på så där 87 bast, men ändå!

 

Vi var ute i nästan en timme och gjorde en massa hyss, såsom gå runt en stolpe, skickas iväg för att klättra på nåt, gå fot, bita varandra litet när man inte kan komma överens om vems tur det är att gå fot osv. Samt förstås: INTE DRA I KOPPLET!! Betty är en ren fröjd, Ying hade långt koppel och skötte sig bra, men Tigern....!! Den där Tigern. Tur att han är söt i alla fall.

 

Betty gick förresten lös en stor del av promenaden - hon är verkligen en prima liten ballerina. Hon går ut så där fem meter framför mig, men vänder sig om ofta ofta och har järnkoll på om jag stannar, då vänder hon raskt tillbaka.

 

 

På en söndag tar man det lugnt.

Som om man nånsin toge det annorledes!!

 

Minsta Barnet och jag pusslade - det tog lång tid och vi fick välan dit en fem, sex bitar inalles.

 

Igår kväll tog jag mig samman och lyfte mig i nackskinnet och allt sånt och tog faktiskt en liten promenad. Över en månad sedan förra promenaden, som alltså ägde rum på självaste julafton. Det blev mitt lilla julkul, det.

Nåväl, efter visst övervägande tog jag med mig Betty, som är en pärla att ha i koppel likaväl som utan, samt Olle, som när han är som "fetast" väger 4,5 kg och därmed inte blir nån större belastning i ett koppel ens vid mera allvarligt menade utfall (ha!).

Och så gav vi oss ut. Knappa halvtimmens promenad i ungefär luciatågstempo blev det och det var SÅ jobbigt!! Mjölksyra överallt där man kan ha mjölksyra och absolut inga krafter att hålla mig rak, liksom. Men OJ, vilken duktig Betty!! Inte ens där hon fick gå lös vek hon från min sida - uppenbarligen tyckte hon att jag inte kunde lämnas åt mitt öde. (Olle var GANSKA duktig, några små väs fick jag kosta på honom.)

 

Nu lurar jag en liten försiktig aning på att ta en liiiiiiten sväng med Ying på kvällningen - fast då med resårkoppel och med en grundlig förmaningssession först. För Ying KAN gå fint i koppel - det är bara inte så ofta han vill.

 

För övrigt gör det ondare i magen nu och känns inte så där väldigt uppåt. I morgon måste jag försöka få kontakt med sjukvården och höra vad de tycker. Antagligen tycker de att jag skall åka till Det Stora Sjukhuset 45 km bort, men det tycker inte jag, eftersom de bara tar blodprov och klämmer mig på magen. Klämma kan jag göra själv och säga aj! och blodproverna kan tas här, tycker jag. Man har ju annat att göra, liksom. Men förklara det för herrar (mest) doktorer...

 

 

Jajamen, jag har stuckit ut både hakan och näsan och resten av mig, om än bara i små dosisar.

När man redan är liksom under isen tycker jag det är minst sagt f*sigt av naturen eller högre makter att slå till med så där 20 minusgrader. Det blir liksom inte lättare att ta sig samman och gå ut då, inte.

Hur som helst så orkar jag nog inte. Igår stoppade jag tvätt i maskinen, stoppade annan tvätt i tumlaren, tog upp och vek en bunt lakan samt lagade slutligen middag.

Och då tog jag slut!! Jag var tvungen att ursäkta mig från middagsbordet och gå och slänga mig i soffan! Va?!

Idag skulle jag behöva åka till bibblan och hämta ett par reserverade böcker samt vidare till Ica för uthämtning av den franska boken - japp, den har REDAN kommit! Nytt rekord av grodätarna, om uttrycket ursäktas. Men vi får se - jag tror jag tubbar maken till att skjutsja mig. Bara skrapandet av rutor tar ungefär all energi jag har, nämligen.

 

 

Kaninerna, eller caniderna eller hur det heter, är i alla fall riktiga små änglon, hela bunten! Bara ibland säger Jazz att han ämnar bita ihjäl oss allihopa, och han lugnar sig strax. Bara ibland sprätter Olle upp som en förspänd fjäder och skriker: -Det kommer nån, det händer nåt, nu ärenåt, det kommer nån, det kommer nån, det händer nåt!!! Och för det allra mesta är det ingen av de andra som nappar på betet heller, så det är skoj.

Och bara ibland tar Ying nåt vad som helst och gör små larviga skutt framför mig och säger med hela sin uppenbarelse: -För du kan inte ta mej, för du kan inte ta mej, för du är DUUUUM! Och det har han ju rätt i, så jag ska inte klaga.

 

Bara ibland hoppar Tigern upp på köksbordet när jag äter nåt och försöker stjäla min mat på gaffeln intill min mun. Bara ibland och inte så ofta, för jag kan vara sträng när jag vill. Som straff för sitt påfund fick han öronen rengjorda för allra första gången tror jag. Det har aldrig behövts för men nu hade han faktiskt nåt muck i ena örat. Hoppas det var en engångsgrej.

 

Occh slutligen är det bara ibland, när tillfälle gives, som Betty försöker äta upp alla fågelfrön i hela världen. Jag spillde rätt friskt när jag skulle fylla på automaten och raskt var lilla Bubbla där och snaskade hej vilt, medan hon kastade såna där internblickar omkring sig. Alltså såna som man strör omkring sig när man länge har varit tvungen att freda sin portion. Av fågelfrön. Särskilt de där små runda verkade vara goda. Kanske måste prova, jag också.

 

Men jag, jag bara ser på konståkning jag. Det var ju riktig tur att den franska boken inte kom tidigare i alla fall, då hade jag aldrig kunnat sitta här med så gott samvete, för det är rena heltidsjobbet det här. Damernas korta så står på tapeten idag började 10.45 och håller på till - 16 kanske? Nåt sånt. Man kan förstås nöja sig med sammandraget på SVT också, men då får man bara just en sammanfattning på ett par timmar. Inget för en äkta NÖRD, inte!! Men jag har en bekanting som är avsevärt mycket nördigare, henne ser man på läktaren hela tiden. Hon har en gul "flagga" som det står PERFECTION på, titta efter den. En sån där som åker på alla konståknings-EM är hon, och gråter friskt så fort nån gör nåt särskilt bra eller särskilt ovanligt dåligt; jag är faktiskt ganska imponerad av sådan uthållighet och inlevelse. Själv tittar jag helst från en hemmasoffa, och grinar gör jag så gott som aldrig, faktiskt. Det spar jag till "Lassie" och "Black Beauty" och sånt. Som jag för övrigt vägrar att se mera.

 

Så där ja, nu är spolpausen slut!

 

Åbåj vilken sissy man är - blir ju ALDRIG nån futt på mig, ju!

I alla fall var proverna som jag lämnade i måndags finfina - litet klent Hb, men den såkallade snabbsänkan var precis som den skulle.

Synd dårå att jag inte känner mig frisk för tre öre! Men det KAN ju bero på all antibiotika (som jag slutar med först idag) och att jag låg på platten så länge. Hoppas vi.

 

Hundarne är fortsatt snälla i alla fall - fast Jazz borde förstås ha en dask i ändan... Igår satt jag i köket när Olle skällde till och rusade mot trappen. Raskt skallade även Jazz och så hörde jag ett mystiskt, liksom smattrande ljud: det var Jazz som hade hoppat upp och lagt sig på pusslet och när han for ner så for även pusslet all världens väg!!

 

Det blev till att kräla på golvet och leta bitar - de låg överallt i hela bokrummet. Och sen försöka få till det hela igen. Usch, vilket bakslag. Och som vanligt: när jag tjöt Å NEEEJ!! bara rätt ut så tog Betty så illa vid sig och pilade upp på övervåningen. Arma lilla krakan. Ändå är det aldrig nån som har varit stygg mot eller arg på henne, i alla fall inte här hos oss. Nåja, hon lät sig raskt övertygas att komma ner igen och efter rätt mycket gos så var det ganska bra igen. Men jag tycker så synd om henne.

 

För övrigt har jag återigen bitit i det sura äpplet och beställt en bok från franska amazon. Få se hur det går den här gången, sist var det minst sagt kaos och tog så där 5 veckor. Kollinummer och fraktsedel kom frankt på mailen, men när jag skulle kolla hur långt paketet hade kommit så fanns det över huvud taget inte i sinnevärlden. Blev därmed tvungen att ringa kundservice hos firman i fråga och önskade omgående att jag hade studerat grundligare för då kanske jag hade kommit på vad "Passare tjockskalle!!" heter på franska. Det var liksom inte läge att slå i ordboken under samtalets gång. Dessutom bombarderas man i fransk telefonkö med reklam, oavbrutet och på mycket hög nivå.

 

Apropå sånt så har jag börjat bli bombarderad med fransk reklam på min mail, också. Konstigt att de kan hitta en, liksom, bara för att jag har skickat några mail till la France och så. Förra veckan (var det väl) läste jag på Aftonbladet att de hemsöktes av kyla i Frankrike, t.ex. i Lyon om jag inte missminner mig, och plopp! så fick jag i mailen ett rasande fint, fast franskt, erbjudande med bra priser på elradiatorer. Nog för att en och annan elradiator kunde behövas här också, men så katten heller om jag tänker skicka efter den från Frankrike. Av känd orsak. Själva har vi såna där gammeldagsiga vattenelement som ungarna kan slå skallen i och mamman bli alldeles förtvivlad. Ja, inte precis NU för tiden, men förut. Dessa element är av den beskaffenheten att ibland funkar de, ibland funkar de inte. I synnerhet elementet i mitt sovrum funkar finfint om det blir särskilt varmt under sommarmånaderna, då är där en hetta så att det ryker ur örona på mig! Så här års är det litet si och så och framför allt är huset så åldrigt och gistet (mer så än jag, faktiskt!) att det liksom inte blir nåt varmt ändå, annat än (ev.) på själva elementet. Ungefär 16 grader har jag därinne. Det är i och för sig rätt skönt för en käring om natten, men dagtid går jag inte gärna in dit. Faktum är att arbetsrummet är det varmaste rummet, så det kan tänkas att jag blir en duktig student och håller mig mycket häruppe. Kanske. I synnerhet som Äldsta Barnet var en duktig ättling och installerade den nya(re) routern så att internet nu fungerar riktigt skapligt även i dessa environger. Förut var man hela tiden tvungen att springa bort till trappen och ropa ner: -Kan nån fixa internet?!! vilket innebar att nån skulle dra sladden ur routern och sen sätta i den igen. Var jag ensam hemma fick jag förstås mycket motion, och var det bara jag och maken hemma fick jag också rätt mycket motion för ganska ofta tröttnade jag på makens: -Va? och, när jag ännu en gång sa: -Kan du fixa internet?!, -Men vad SÄGER du?!! Hade maken varit en rationell människa hade han kanske kunnat sluta sig till vad jag ville, eftersom jag ville samma sak ungefär var 15e minut, men maken är ingen rationell människa, han är en Karl.

 

Nu ska jag försöka ge mig ut på en shoppingrunda, dvs. jag ska ta mig till närmsta viktualiehandlare och införskaffa litet lunch och den sortens. Om jag orkar! Tjing!