Pelleskop-livet -

Dutti idiot!

Publicerad 2012-12-20 14:34:00 i Allmänt

Näe, så får man inte säga!! Jag skyller på far min - han har alltid sagt så och är gammal nog att få säga så och jag är indoktrinerad. Min far har förstört mitt liv, således! (Nejdå, han är bara bäst. Fast litet grann som Ying, faktiskt. Svårregerlig.)

I alla fall har jag flera duttia stollar här i huset. T.ex. hände det sig i helgen att jag tog Tigern på en alldeles egen promenad, en med bilfärd till. Vi for bort till sjön och traskade runt klubbhuset (koppeltvång, förstås. Brydde vi oss om det?) och kastade boll och den sortens. Jag tyckte att Tigern behövde muntras upp en aning - han hade verkat litet låg. Inte mycket, bara litet så där.

Vi började med ett par små uppletande rutor, det tycker Tigern är prima liv och raskt blev han sitt vanliga tigriga jag igen.

Men när vi var på väg tillbaka till bilen, längs just den plogade men allmänt oanvända lilla väg som synes ovan, och bara någon liten stund efter fotograferingstillfället, få skuttade det ett rådjur över vägen! Bara några få meter framför Tigern, och närmare Tigern än vad jag var!

Ooba, right?

Men jag ropade: -Stopp! för det funkar nästan jämt och då får jag en bråkdelen av en bråkdels sekund på mig att hitta på nästa åtgärd som blev ett ivrigt: -HÄÄÄRåt!!

Och tänka sig: Tigern kastade en vemodig blick på viltet och kom raskt galopperande tillbaka till mig!!! Gissa om det blev godis utdelat då! Världens duktigaste lilla vita gris har jag!!

Och så Ying då - jag vet inte om han har blivit gammal och förståndig eller (och det lutar nog åt det) om han försöker invagga mig i säkerhet, för: HAN KOMMER NÄR JAG ROPAR!! Inte alldeles precis på direkten, men sällan med mer än 15 sekunders fördröjning i alla fall (och det tar ju en stund för ljudet att färdas in i de där ynkligt små öronen, så det får man ta).

Igår gick vi på Myran, eller pulsade snarare, och då fick han faktiskt vittring på nåt så han satte av i buskagen med god takt och nosen i vädret, men - tadaaa! - han hejdade sig direkt och vände när jag tjoade till! Och dessutom kommer han ofta ofta och tar kontakt när vi är ute och han går lös, bara av sig själv så där. Jag måste säga att jag känner mig oerhört bekräftad därav.

För en vinterhatare som jag är det ett dilemma att ha en Ying som bara älskar snö och kyla. Han blir alldeles tossig (-are) när han får mölja runt i snö, och när vi går på banad väg går han helst ute i vägrenen där snön ligger djup eller i förekommande fall i nån upplogad vall. Jag kan faktiskt inte låta bli att bli litet snökär jag också, bara för att det är så roligt att se hur glad och busig han blir!

Och så Betty då, slutligen. Hon är tokig i snö hon också, och håller det sig bara vid mindre än minus fem så behöver hon inget täcke så hon har sin fulla bus-frihet. Hon smyger på brorsorna, välter dem och sig själv över ända i nån snövall, äter snö, gör hockeysladdar och är allmänt vild. Vildare än vanligt, faktiskt. Igår träffade vi aussien Elva och hennes vilda gäng när vi var nästan hemma och Betty fick springa lös och busa med dem. Det är roligt att se Betty och Elva ihop, för de är så lika - svarta med vita tecken - fast ändå så olika. Men lika helvilda och busiga är de i alla fall, och SOM de kan springa!

I alla fall satte de en nedra rulle ett par gånger åt alldeles olämpligt håll, men Betty tvärvände på en ej förefintlig tioöring varenda gång jag ropade - rena reflexvändningen! Det tycker jag var snyggt, med tanke på att hon just var i gång med att ha världens lattjolajban!

Jaha, så har vi de två övriga då. Dvärghundarna.

Tja. Man kan inte få allt.

Olle är i och för sig GANSKA lydig, Ganska.

Jazz är inte lydig alls. Inte det bittersta.

Jag måste exempelvis erkänna att när de får sin mat och Olle inte vill ha sin mat (det vill han nästan aldrig, inte på dagen, för han är ett Nattaktivt Djur, låter han hälsa). I alla fall - då kastar sig Jazz ner i Olles matskål. Och - när jag säger: -Nej! vad tror ni händer då? Ha! Jazz skyndar sig allt han kan för att få i sig så mycket som möjligt innan jag övergår till handgripligheter.

Dessutom: dessa mina handgripligheter försöker han allt som oftast bemöta med tandgripligheter.

Sanna mina ord, den grabben är out of control!

Kommentarer (1)

Vad en liten gumma kan gno!

Publicerad 2012-12-17 16:08:30 i Allmänt

Ja, oj vad jag gnor! Städar noch bakar och gnor runt med hundar i alla möjliga väglag och temperaturer.

Men framför datorn sitter jag inte så där väldigt ofta - den har idag mest använts till att spela upp hela senaste säsongen av The Big Bang Theory - alldeles perfekt sällskap när man städar och har sig. Just för tillfället är det nämligen arbetsrummet som får sig en duvning. Så att det kanske kan göra skäl för namnet ett tag igen - senaste året har det nog mest varit "Stora Skräp- och Avlastningsrummet"...

I övrigt är det rätt skönt att ha maken hemma på julsemester. Han, som är innehavare av Mellansveriges största förråd av vandringskängor, kan nämligen ta med sig de små sirliga dvärghundarna på små sirliga promenader, enbart på plogade och sandade stråk. Den gossen borde verkligen göra en investering i lackskor i stället!

Hur som helst är det jag och Betty och Tigern och Ying för oss - vi är Naturkrafter, vi! Eller åtminstone små ettriga traktorer. Giv oss en oländig, moddig terräng och vi ger oss ALDRIG! Tigern, 27 cm över manken men bara om man lägger ett täcke emellan, hävdar att det är bara för att dvärghundarna är så väldigt små som de inte orkar gå med oss. Så klart, håller jag med!

Promenaderna dessa dagar, med en temperatur precis runt noll och idogt småsnöande, är verkligen kvadraten på kvadraten. En runda som jag sommartid svävar runt på 40 minuter iförd flipflops och klänning tar nu sina modiga 90 minuter MINST, och då är vi ändå helt och hållet slutkörda, utpumpade och dödsens trötta när vi kommer in. Fast nöjda! Till detta skall adderas att jag inför varje promenad måste byta om till termobrallor, funktionströja, mössa, sjal, kängor, vantar, tjockjacka - vintern är en pärs! Men rätt vacker ändå, och nu lutar det väl åt att det inte pölar bort alldeles till jul. Prognoserna lovar kallare väder och jag ser med bävan fram emot ett litet helsike med skare, usch. Då blir det till att dra på lackskorna för mig också, och tassa runt på banad väg.

Hästtjejen Betty.

Storsnö-odjuret.

Betty smyger på Tigern.

Ying förstår ingenting.

Mörkt redan. Suck.

Dags att återgå till städningen.

Kommentarer (0)

Santa Claus & Santa Lucia

Publicerad 2012-12-13 11:03:46 i Allmänt

Har ni sett att det börjar bli kutym att kalla Lusfian för Santa i stället för Sankta?

Det blir litet fnissigt, tycker jag. Fast det tycker jag ju om mycket!

Igår skrev jag ett verkligt prima inlägg, tro mig, det var strålande. Det var det faktiskt, men sen åt datorn upp det. Är det inte så man vill kräkas?!

Betty och jag och Tigger och Ying fick skjuts av maken till ishallen, sen gick (=pulsade) vi genom vattenparken och hemöver. 4 km, tog 90 minuter. Det var livat, men sen började vi frysa och blev jättetrötta. Särskilt Bettan, förstås. Hon är så himla uppåt och glad och studsig och sen bara tvärslokar hon, som en tulpan som är färdig med detta jordiska, ungefär. Men hon hade täcke på sig, så det var inte SÅ synd om henne.

Idag är det syndare, för det är närapå 20 grader kallt. Bara av att gå ut i trädgården får samtliga hundar av och till och till och från tasskramp.

Jag tänker ledset på hundar som springer bort - det finns en här på orten nu som har varit bortsprungen i snart en vecka. Att de inte ger sig till känna, liksom! Men jag ser ju min egen lilla Tiger: i vanliga fall sätter han sig vid dörren och skäller för att komma in. Han väntar inte ens en stund, han bara springer dit och sätter genast igång att gaffla. Bjäff bjäff bjäff! Släpp in mig! Nu!

Men när han får tasskramp, då bara stannar han där han är. Hukar litet. Säger inte puff, ens. Fast jag går runt och letar och ropar.

Då kan man ju bara tänka sig, om det var i Stora Skogen, eller nåt.

Det måtte vara HEMSKT om ens hund kommer bort och är borta länge, länge!! Som den gången när Ying fick nog och gick hem från skogen själv. Kanske ett par timmar eller nåt, var han borta då. Och jag dog nästan. Och Jazz har ju varit borta trekvart innan jag hittade honom. Tiggern 2 minuter, kanske. Brrrr. Och när man vet att de inte tänker säga ett muck ens om nån letare är nästan alldeles inpå dem. Näe, vill inte tänka på det!!

Igår bakade jag apelsinpinnar och lussekatter, det gick bra. Dagarna innan gjorde jag skurna pepparkakor med massor av cedro. Konstigt att man blir så törstig av att baka. Det måste bero på att det är så ansträngande att arbeta in mjölet. Och sedan på att man arbetar i värmen från ugnen. Eller hur?

Bortsett från ätande av degklickar så klickar jag hundarna. Såna där fåniga onyttor kan man alltid hålla på med, när det nu inte går att göra något vettigt ute. Jag försökte bringa Betty och Tigger att springa runt en vattenbringare ställd på golvet. Fullt av vatten var det i den för att den inte skulle välta, men sen började Betty dricka ur kannan och då höll det på att gå som för Emil. Ni vet - när han fastnade i soppskålen.

Sen placerade jag ut en liten plattkon i stället, att springa runt.

Den knyckte Ying omedelbart och började visserligen springa runt, men inte "springa runt konen" utan "springa runt MED konen". Svansen går så man tror han skall lyfta som en liten helikopter, eller en megas.

En kväll tog jag fram en mycket liten gul matskål som jag tänkte att terrioristerna skulle ställa framtassarna i. (Gud hjälpe mig en sån liten diktator jag är!!) Efter ett tag kom Olle och ville vara med. Så här är det då: Olle lyfter ena tassen oändligt graciöst och låter den liksom sväva över matskålen. Då klickar jag och så får Olle en liten liten kattmatskula (lagom stora för klickerträning). Olle nosar på kulan, tar den, tuggar och smackar omsorgsfullt, tuggar igen, sväljer halva tuggan, tuggar litet mer, tuggar litet mer, sväljer. Klar! Tassen lyfts igen, som av osynliga spindelvävstrådar och ungefär lika stabilt, tillåts sväva en liten sekund någonstans över matskålen... Jag väntar på att en vidareutveckling av rörelsen skall äga rum, Olle blänger på mig för att få sitt klick, jag är istadig och väntar, Olle sätter ner tassen på golvet med en bestämd rörelse och vänder rumpan åt mitt håll. Där fick jag!

Tur att jag har terrioristerna i alla fall, där finns ingen väntan eller tövan, bara full rulle, pang på't och om och om igen!

Tiger hjälper till, vilket påminner mig om min barndom när faster B hade i huset fått sig en "köksbjörn" - finfint och spännande. Den skulle vi förstås ta oss en titt på, och jag minns att jag innan vi begav oss frågade var hon egentligen förvarade den där köksbjörnen och att mamma svarade att hon hade den i ett skåp. Min bävan var rätt stor innan jag fick klart för mig att det rörde sig om en hushållsassistent, inte en riktig björn. Men jag minns inte att jag blev besviken, kanske mest lättad.

För övrigt fortskrider julförberedelserna planenligt. Inte ens jag blev glad när jag läste att det kanske skall bli regn i helgen.

Näe, en vit jul skall det vara! Gärna på flera sätt än ett, för den delen!

Kommentarer (0)

Kapoff! Tjong! Pang! Pang igen!

Publicerad 2012-12-07 15:32:36 i Allmänt

Vi tog en ganska grundlig lunchpromenad i 6 minusgraders grårugg.

Helt onödigt tyckte Jazz som hade hittat bästa stället hittills i sin jakt på optimala övervintringsplatser.

På bordet i bokrummet. Det står intill ett ordentligt varmt element, och så kan man kika ut om det skulle försiggå något spännande i trädgården. Först tänkte jag säga att vovvar faktiskt inte får vara på bordet, men så slog det till igen, det där "på sig själv känner man andra" - det är ju äckligt att frysa ju! Så jag placerade i stället ut hussens luddiga HH-tröja och så fick Jazzen ta plats igen.

Men ut måste vi ju, och nog kändes det i lårens framsida idag, efter bökandet på åkern igår! Idag höll vi oss merendels till banade vägar, bara en stund på slutet gick vi genom en skogsmatt och då höll jag på att ta slut alldeles för de enda som hade gått där före oss var en hel flock särdeles smakliga rådjur. Alla utom Olle fick tokspel direkt - tänk att det var andra gången på mindre än en vecka som jag önskade att jag hade varit litet tyngre!!

Det var NÄSTAN så jag funderade på att göra sån där fulkoppling av Ying, ni vet så där när man lägger kopplet i liksom ett halvslag eller nåt kring bakre delen av magen på hunden. Alltså jag NÄSTAN funderade på det, men det skulle faktiskt aldrig falla mig in. Klarar man inte sin hund utan såna dumheter, då får det vara. Jag nöjde mig med att få ett litet Lilla My-utbrott i stället, det funkar bra på alla utom möjligen på Ying men bara de övriga slutar härja så nog orkar jag hålla honom i schack.

Längst bak av oss gick förstås Olle och försökte se ut som han aldrig hade sett oss förr...

Nåja, sen kom vi in, ordentligt utvädrade. Då började eftermiddagskonserten med Bettys enmansorkester. Den tillgår så att Betty hoppar, gräver i, lyfter och kastar, stampar, skjutsar omkring som curlingstenar med företrädesvis Yings matskål, för den är störst. Och så har hon ofta en tennisboll med sig som hon tappar i matskålen, för extra ljudeffekt. Hon kan stå alldeles still och betrakta matskålen på en meters avstånd, medan kroppen blir mer och mer elektrisk liksom. Så gör hon ett pantersprång och SLÅR ner framtassarna i matskålen, och gärna gör hon en rumptackling mot underskåpet under diskbänken också, så det blir ännu en smäll. Hej och hå, pang och tjong och smäll och bang!

Det är faktiskt prima ljudträning, för Tigger som verkligen inte tycker om höga ljud och som gärna springer upp i trappan om han ser att nån tänker öppna skåpet där ugnsplåtarna står, han orkar i längden inte springa undan när hon kommer farande som nån debil skateboardåkare, fast i en matskål, då då.

Tigger slits således mellan fasan för ljudliga lillasystern och önskan att dela köksbordet och därå fintliga pepparkakor med matte. Gissa vilket alternativ som vinner!

Samtidigt har Jazz återtagit sin nyfunna bästaplats i bokrummet. Han kan spana ut på ett gäng gråsiskor som sitter i nån form av bamsiga ogräs som vi har i rabatterna. Utmärkt anordnat med sådana ogräs för de är tydligen fulla av frön som fögglarna gillar och ändå behöver man inte precis känna som att man med vett och vilje ser till att få huset fullt av råttor. (Möss har vi dessvärre redan, upptäckte jag i julsakslådan...)

Ying har slocknat på mina fötter och låter sig inte störas av mindre än ett kilo mamma scans under nosen. Och Olle drömmer om en drägligare, fiiinare tillvaro än i detta skruttiga hus, fullt av bonnläppar och gamla käringar.

Kommentarer (0)

Från stallmod till näsblod (nästan)

Publicerad 2012-12-06 14:14:06 i Allmänt

Idag fick bara Jazz ha täcke på sig - tre graders kyla kändes som blaha-blaha men lillpinnen är ju en gång för alla en koftfabbro.

Men alla, till och med sagda farbror, var i fin form och ystra så det sprakade om oss - alla hundarna ville fort fort nånstans, var som helst men FORT. Och halt var det.

En snabb kalkyl gav utslaget "inte skogen" och jag beredde mig med en suck på trottoarpromenad.

Tills jag kom att tänka på kära gamla myran, och hur bra det vore med ett styrkepass. Och det hade jag rätt i.

Efter 10 minuters promenad var vi framme vid åkern - det finns i vanliga fall en upptrampad stig över den, ung. 400 meter lång. Länden var nog lika idag men upptrampat var det inte! På grund av blåsten var snön olika djup överallt; som minst ung. 15 cm, som mest - till min midja!!

I ärlighetens namn var det inte många metrar som det var så djupt, i snitt låg det runt halvmetern. Det räckte bra det också! Ying och Betty banade väg efter bästa förmåga, ibland stod Tigern inte ut med att inte gå först men det var inte långa bitar han orkade ta sig fram utan hjälp. Men viljan och glädjen var det inget fel på! Jazz och Olle var fullt nöjda med att traska sist i tåget, bakom mig.

När vi hade avverkat så där 200 meter hängde allas tungor, även min, som slipsar över bringorna och jag fick lyfta litet på kapsylen (mössan) för att få litet svalka. Men efter en stunds andningspaus var vi fot for fight igen och kämpade oss vidare, ända upp för den avslutande branta uppförsbacken. Pust!

Sen blev det några minuters koppelpromenad på plogad väg fram till nästa pärs - en grusås med enorma snödrev!!

Till och med hundarna tyckte det kändes skönt att gå fint i koppel och på jämn väg den sista biten.

Nu hörs bara ett stilla sus av små zätan och så slurpandet av kaffebryggaren.

Allt är väl i den bästa av världar, men i morgon har vi nog träningsvärk.

Kommentarer (0)

Inga polarhundar för mig

Publicerad 2012-12-06 11:17:41 i Allmänt

Jag har alltid varit en riktig fryslort, jag - mitt frys kommer liksom inifrån och leder nästan till panik ibland. När jag känner mig newage-aktig föreställer jag mig att jag har frusit ihjäl i ett tidigare liv. Alla hemskast är förstås tanken på att drunkna i iskallt vatten - men nu tänker vi på nåt annat, tack.

Våra nätter, tänker vi på. Trots att jag numera, sedan en dryg vecka tillbaka, sover med STÄNGT sovrumsfönster och PÅSLAGET element (oboy!!) så är det KALLT KALLT KALLT att sova. Dels för att detta är ett gammalt skrutthus, dels för att jag helt enkelt fryser.

Jag sover under ett tjockt gammaldags vaddtäcke, en tjock ullfilt, ett tjockt gammaldags vaddtäcke till och slutligen ännu en ullfilt. (Duntäcken gillar jag inte riktigt, tycker att de luktar skumt och så är de så lätta och fladdriga.) Så med tre hundar, en sprattlig matte och alla dessa täcken blir det en del att sortera när det blir läggdags.

Först ligger jag ju och läser i evärdliga tider, då händer det att Betty och Tigger ligger oppanpå täckena, för säkerhets skull. För att kvickt kunna följa med om utifall att jag t.ex. skulle få för mig att gå ner och äta en smörgås. Vilket ALDRIG har hänt och troligen aldrig kommer att hända, men hoppet är det sista som dör i en liten terriorist.

Men så småningom blir det i alla fall dags att krypa under täcket, om jag släcker eller om jag ligger och läser alltför länge.

Då börjar det med att Bessan ser litet bekyttad ut, så där i största allmänhet. Sen kommer Tigern och krafsar bestämt på övre kanten av övre täcket: -Öppna!

Då lyfter jag förstås på täcket och kvickt som en ärta kommer Betty farandes och tränger sig ner. Det gör inget, för hon SKA ligga litet längre ner under täcket, ungefär i min höfthöjd. Tiger skall ligga mera i midjehöjd, och när jag slutligen kryper ner själv också formar han in sig mellan mig och min arm, med lilla kalla nosen i mitt armveck. Det är en ganska ljuv liten stund varje kväll, den där sista snurren från Tigern för att komma rätt, så den lilla slicken, några smaskanden och så en djup suck.

Rena nervfriskvården, skulle jag vilja säga.

Men innan dess måste jag ju förstås se till att alla täckena ligger som de ska. Och så är det ju så att Ying ligger utsträckt, eller i riktigt kalla fall hopkryllad, i fotänden. Och jag VET att han inte fryser nånsin nästan, men ni vet: på sig själv känner man andra (eller förhoppningsvis inte) - fryser jag så måste ju alla andra frysa också, liksom. Så jag kan helt enkelt inte motstå impulsen att breda över Ying åtminstone en flik av den allra översta filten.

Sen kryper jag ner och vi ordnar oss.

Ying ligger alldeles stilla. En stund.

Sen hörs där en djup suck av annat slag än Tigers, Ying reser sig liksom omsorgsfullt och häver av sig filten. Ibland har jag varit så grundlig så han faktiskt måste stjälpa sig ur sängen för att komma ut, sen hoppar han upp igen och lägger sig grundligt och med emfas OVANPÅ alla täckena. Och så: smask, smask, suck. Godnatt.

-Du är allt min lilla polarhund, du Ying! säger jag sömnigt men Ying svarar ingenting. Han sover redan.

Men under täcket hörs en liten ivrig och misslynt tigerröst som säger: -Jag är också polarhund. Men man kan väl vilja ha det litet ordnat för sig.

I alla fall - jag skulle aldrig kunna ha riktiga polarhundar, såna där som skall bo utomhus och i stakeouts och få snödrivor över sig och allt sånt. ALDRIG att jag skulle kunna låta dem sova så, om de så bad på sina bara knän! Jag skulle släpa ut täcken och filtar och mig själv och kupévärmare och hela rubbet och gråta i smyg ändå över mina stackars hundar som måste frysa.

-Polarhundar finns inte på riktigt, säger Jazz.

Jag tror han har rätt.

Kommentarer (0)

Den stora tystnaden

Publicerad 2012-12-06 10:06:43 i Allmänt

Efter stormvrål i ett drygt dygn känns det nästan som att ha lock för öronen nu - det är så tyst så man vill skaka på sig!

Snön ligger djup i trädgården, men i dag ligger den stilla och massor av intressanta lukter gömmer sig i och under den. En snabbrastning i trädgården är en riktig aktivering för de små idag, och Bettys öron växer omedelbart samman. Det är faktiskt inte (bara) så att hon struntar i mina rop, hon är så inne i sitt så hon hör dem faktiskt inte. På det sättet är hon lik Äldsta Barnet som har den avundsvärda förmågan att verkligen låta sig uppslukas av saker.

Maken lyckades faktiskt ta sig hem igår kväll, om än med nöd och näppe - inte nog med att tågen inte går: informationen är minst sagt bristfällig också. Det är nästan det värsta. Ikväll skall han stanna över natten hos Mellanbarnet - tur att man har dem litet lagom utspridda nu. Det var värre när Äldsta Barnet var i Berlin och Mellanbarnet i de värmländska skogarna!

Gårdagens sista lilla rajtantajtan blev borstning och kamning av pudeldjuret samt kloklippning/slipning av hela ligan. Nån gång skall jag verkligen be att någon filmar eller fotograferar Olles uppsyn när jag friserar honom; han gör de mest förtjusande små stygghetsgrimaser. Antagligen är de menade som något slags hot men ingen (jo, kanske hussen) kan då förskräckas av de där små minerna. Han ser ut som nåt ruskigt sött litet ludd från en Disneyfilm, bara.

Nån som däremot kan se ganska skrämmande ut, och för all del vara det också, är Jazz. Honom handskas man inte med hur som helst, inte. När jag slipar hans klor måste jag hela tiden med fasthet repetera, verbalt eller genom min uppsyn och fasta hållning: -NEJ. du får INTE bita mig! och -NEJ, jag kommer INTE att göra illa dig! Arma hund, så jobbigt att ha en sådan inställning till klovård.

Hundarnas aktivering och rastning klarade jag riktigt bra igår, men framåt kvällningen kunde man förmärka att jag själv hade behövt komma ut också! Van som jag är vid tre timmars promenad och litet annat så var jag minst sagt sprattlig igår kväll, och kände mig litet allmänt ofräsch och retlig. Så snart jag har orkat ta mig samman och borsta det trassliga håret skall jag rusta mig och flocken och så skall vi ge oss ut och vädra oss. Idag är det bara 3 grader kallt och nästan vindstilla - det känns som man skulle kunna gå i flipflops och klänning...

En del av hundaktiveringsbatteriet.

Den här grejen ÄR oförstörbar!! Zogoflex heter märket och Betty får ha fri tillgång till den numera - hon tuggar, gnager, river, biter, håller den i änden och skakar och ruskar (låter minst sagt enerverande när hon därmed dänger sig själv i skallen med den, men det är tydligen bara uppiggande), har dragkamp med andra hundar eller nån villig matte - allt! Och inte en skråma på grejen, fast vi har haft den sen i juli!! Ett tips för er med motsvarande monster!

Kommentarer (0)

Ureväder

Publicerad 2012-12-05 15:11:24 i Allmänt

Idag får man allt vara tacksam att man inte har nån dräng som ligger på kammarn med blodförgiftning och måste fraktas till Mariannelund. Det snöyrar och har sig så man knappt får upp dörren.

Å förmiddagen byltade jag på mig och kritterna - det tar sin tid skall jag säga, Ying är den enda som får gå naken. Sen kämpade vi ett tag med att få upp dörren och ännu mer med att få upp grinden men SEN var vi iväg och vi kom nästan 25 meter innan vi vände och gick in igen. Faktum är att både Tigger och jag lyfte från marken, Tigern såpass att han sam i luften som en liten ballong i ett snöre. Olle höll sig markbunden endast genom att lägga sig platt på marken bakom en snödriva. Betty och Jazz kunde överhuvudtaget inte andas i den starka vinden. Ying sträckte på sig, insök luft och bröstade upp sig: -Härligt! Och FRISKT!

Men tyvärr Ying, du blev nerröstad idag och fick följa med resten av styrkan in igen.

Sen måste jag ge mig ut med bilen för att försöka driva upp litet mat åt mig och några fler aktiveringsbollar åt hundarna (måste liksom mätta marknaden så att Jazz inte KAN säga att alla är hans) och det var riktigt riktigt roligt att köra bil! Alldeles oplogat i stan, bilar som hade kört fast överallt, ingen sikt alls. Man måste köra jättesakta för att inte få sladd, men aldrig stanna helt för då fastnade man. Överallt var det fullt av fastkörda eller hopkörda bilar och till min fröjd verkade det som om det stora flertalet mishaps drabbade yngre män. Jojo, i sånt här ureväder är det inte så dumt att vara ett äldre troende fruntimmer med många timmar bakom ratten och inga behov av att verka tuff!

Alldeles nyss ringde det allra minsta barnet och hävdade att bussarna inte går längre - det tror jag är ljug, hon vill bara inte komma hem för att det är hennes diskdag idag. Nejdå, det är säkert alldeles sant och förresten är jag rätt nöjd med att hon inte sätter sig på nån buss och åker 45 km, i synnerhet som det hade hänt en läbbig bussolycka på morgonkvisten. Som tur är bor Äldsta Barnet i Minsta Barnets skolstad, så hon får öppna skolbarnspang. Mellanbarnet i Bromma rapporterar att stormen härjar friskt där också, och maken som jobbar i självaste huvudstaden kunde knappt tro sina ögons vittnesbörd när tåget gick i tid i morse! Nåja, vi får väl se om tåget tar honom hem också...

Litet småtråkigt blir det ju i alla fall för djuren, men man får göra så gott man kan. Man kan säga åt alla att stanna kvar i bokrummet, sen går man och gömmer sig och ropar: -Kom alla hundar! I synnerhet om man har två eller flera våningar är det roligt. För att göra det ytterligare lurigt har jag gömt mig i källaren också, bara Tigger och Olle går dit bara som så där, men Ying har också börjat våga sig ner ibland. Då blir det dubbel aktivering: dels hitta, dels våga.

Gömma leksaker är alltid roligt - nästan roligast för mig för jag blir alltid så förvånad över att de kommer ihåg vad det är de skall leta efter. Om det ligger 18 hundleksaker på golvet och jag tar upp en av dem och visar hundarna, sen utvisar jag dem och gömmer den där enda och sen ber hundarna leta - då är det ingen enda som bryr sig om de där 17 som fortfarande ligger kvar på golvet. Jo, kanske Ying efter ett tag. Bara för att skoja med mig, liksom.

Sen har vi ju pilatesbollen, att stå/sitta/ligga på eller stå intill med framtassarna på. Idag skulle jag pröva att göra situps på den, då fick jag raskt två terriorister ovanpå min mage ovanpå bollen och sen kapsejsade hela ekipaget, vilket var mycket livat.

Grejer att stoppa godis i får man aldrig för många av, jag har ett helt batteri bollar (med och utan ljud), molekyler och vippkoner och skumma knottriga ägg, en flaska som ser ut som en molotovcocktail och så alla möjliga gummipryttlar där man kan pilla in litet godis (nej, mycket! säger Tigern). Sånt kan de ha roligt med nästan hur länge som helst, och det blir extra spännande för att alla utom Jazz hela tiden måste vara beredda på en flygande attack. Av Jazz.

Man kan börja träna på ordinlärning: ta fram 2-3 grejer som får sina egna namn (nallen, bollen, däcket eller så) och så lär man hunden vilken som är vilken. Helt enkelt genom att säga t.ex. nallen och berömma den gången det faktiskt är nallen som hunden hämtar eller duttar på. Och strunta i när det blir fel. Blir det fel många gånger har man sysselsättning för längre stund, bonus! Har man en urskärpt och urenergisk hund lägger man till fler grejer. Så länge man kommer ihåg själv vad man har kallat dem... Om man känner på sig att man är lika korkad som jag så kan det vara en god idé att skriva upp de olika namnen!

Träna handtecken är också en lättsam sak: lär in handtecken för sitt, ligg, kom, stå - whatever. Låtsas att du har halsfluss och helt enkelt inte KAN säga ett muck, ens, då går det bäst. (Det var min första riktiga aha-upplevelse av hundträning - i 16-årsåldern eller så när jag ständigt hade halsfluss och dessutom hade en cockerspaniel.)

Man kan lära in "onödor" såsom att springa ut till en "kon", som förstås kan vara en ketchupflaska eller vad man har till hands i lagom storlek och någotsånär stadig. En tomflaska går förstås bra om man fyller den med vatten först. Sen kan man lära hunden att gå ut och ställa sig vid "konen", enklast med klicker om man gillar det men enkelt också på "vanligt sätt". Om man vill ha hunden stående vid konen med rumpan mot sin förare och nosen därmed i färdriktningen (om man t.ex. tänker sig en apportering med dirigering på det sättet, eller bara för att det är roligt) är det lättast att helt enkelt placera hunden på rätt ställe och belöna, och sen sakta röra sig därifrån själv, bakåt och belöna att hunden står kvar och tittar framåt. Vill man däremot att hunden skall springa ut till konen och sedan vända sig om utnyttjar man helt enkelt hundens nyfikenhet - ställer man en grej mitt på golvet och ser lurig ut så brukar åtminstone mina djur raskt ila dit och kolla. Då får man vara kvick med belöningen.

Nejmenusch - nu känner jag att jag blir så full av saker man kan göra med hunden/arna inomhus i oväder så att det blir alldeles jobbigt. Mina egna små battingar har i alla fall fått ta igen sig ett tag så nu tar vi i igen - Bubbla håller på att lära sig höger och vänster!

Kommentarer (0)

Ureväder

Publicerad 2012-12-05 15:11:23 i Allmänt