Pelleskop-livet

Igår på kvällningen hade jag ett seminarium, på nätet alltså. Det allra idiotiskaste (av flera idiotiska saker, främst jag) var att det var förlagt till tiden mellan 16 och 18.

Och det är hundarnas matdags kl. 17, med ihållande avisering från kl. 16.30.

 

När man har såna där nätseminarier så har man ju för det mesta sin mikrofon "släckt", för annars blir det eko och rundgång och grejer, men när man skall uttrycka sig så måste man ju rimligen knäppa på den.

 

Och så kom det sig att folk sittandes i Burundi och Sunne och norra Norge och ett gäng andra ställen fick höra hurusom fem hundar kunde yla käkarna ur led mitt i Mälardalen. Det förhöjde stämningen avsevärt kan jag intyga.

 

Ja, till och med Olle ylade, fast mest för att vara social tror jag.

 

Och Betty lät jättehögt och mest som hon sjöng "oajajajaj, oajajajaj" - man bara väntade på att det skulle komma ett litet "buff" där på slutet, men det kom aldrig. Därmed blev arian en aning rumphuggen, syntes det mig.

 

Mitt i all förvirringen och allt lock för öronen fann jag en mugg med uråldriga små hundmatskulor på skrivbordet. De hyvade jag omkring mig ungefär som konfetti, i allt vidare svängar. Då blev det ganska tyst, förutom snorklingar och smaskningar, i hela 48 sekunder.

 

Smålurigt att koncentrera sig på Camus och Bondu och allt vad de heter då. På franska. Ibland blev jag så less så jag närapå RÖT åt hundarna; då blev det också på franska. Dålig franska. (Tur att mikrofonen var avknäppt då, annars hade jag fått sänkt betyg, hemska tanke.)

 

Min usla rédaction om Le rôle de l'écrivain blev i alla fall flera gånger framdragen som exempel på alldeles utmärkt citeringsteknik, så man får väl tacka och buga. Inte hade jag många språkfel heller, så jag BEHÖVER inte skämmas för den. Fast det gör jag ändå.

 

På datorfroten är det som det är: idag lånar jag minsta barnets dator. Den är rosa och jag känner stark dragning till den. Dessutom har den inte det där larviga numeriska tangentbordet, vilket gör att den är mycket smidigare på alla sätt och vis. Och, som sagt, ROSA.

 

Nu är det 10 grader kallt ute och vi kör (egentligen) lilla morgonarbetspasset då jag försöker komma igång med diktanalys (egentligen) och leta rätt på alla strukturövningar jag ska göra idag (egentligen) medan hundarna smälter sin frukost och temperaturen förhoppningsvis jobbar på att bli något drägligare. Dagens ljuspunkt: det snöar i alla fall inte (än), det gjorde det hej vilt i går afse. Onödigt.

 

Nu så, åter till verkligheten. Vän med Verlaine? Njet.

Det är ju en hundblogg det här (det hörs ju på namnet, eller hur? Pelleskop = hund. Glasklart) så litet av den sorten skall väl också få smyga sig in.

 

Betty är uppenbarligen en smula skendräktig. Eller - uppenbarligen? Inte för mig, för jag har noll koll. Men det slog mig att precis som i höstas kissar hon jätteofta, nosar mycket och är utomordentligt intressant för i synnerhet Jazz och Olle. Då trodde jag att hon tänkte börja löpa jättemycket för tidigt; den här gången kom jag ihåg att det hade varit likadant tidigare. Och ägare/uppfödare Ida visste förstås besked: typisk skendräktighet, tydligen reagerar herr-hundar på den sortens också. Skönt att ha nån att fråga när man är dum som ett spån! Nu håller jag tummarna för att det inte blir värre än i höstas. Dra ner på maten och öka motionen är visst vad som gäller i första hand. Öka motionen är faktiskt litet lurigt, jag försöker snarare minska den och lägga mer tid på huvudtröttande aktiviteter, och dra ner på maten... nja, bara om det verkligen blir nödvändigt. Men då får vi nog skaffa oss öronproppar om vi ska stå ut! För övrigt mår lillfian bara gott och skvallrar mycket duktigt på folk och fä.

 

Yingen har mått bra och inte fått feber igen, peppar peppar. Om det är sharpeifeber vill man ju gärna ha lååååångt mellan attackerna. Så där 2 eller 3 år, tack! Varje kväll omkring klockan halvfem börjar för övrigt cirkus Ying: det är då han kastar bollar på mig, eller snattar en hundfäll som han springer runt och daskar folk och fä med, eller greppar lillasyster i och för en nacksving. Eller kommer stolpande med något käckt som han har stulit ur mitt underklädsförråd, och sen gör han lekinviter över hela hallen och halva köket: - Du kan inte ta mig, för du kan inte ta mig! Fast OM jag försöker ta honom så gör han oftast en motmanöver MOT mig och trycker upp det lilla intima plagget i mitt plyte, ungefär. Jag undrar hur di tänkte när di avlade fram pejer...

 

När det gäller Jazz lutar det starkt åt plastic padding-hållet. I näsan, alltså. Han är heeelt okontaktbar utomhus nu när det börjar komma fram små ensliga snuttar av barmark här och där, och heeeeelt okontaktbar inomhus då Bettans rumpa finns i närheten. För övrigt delar Jazz och jag en innerlig och stor leda vid hela vinterkonceptet. Ingen av oss känner någon entusiasm inför det eviga på-och-avandet av vinterkläder. Sk*ttråkigt, säger Jazz. Och jag håller med.

 

Tigern är sitt vanliga tigriga jag - han lever liksom i sin egen lilla värld, full av saker som behöver plockas upp och ätbart som behöver stjälas. Rätt som det är kommer han farande och hävdar att matten måste bli pussad rätt mycket. För övrigt har jag infört pusstvång vid matdags: när jag har ställt fram matskålen framför en hund måste sagda djur först pussa mig på näsan innan han eller hon får sitt "var så god". Ibland är de så hungriga så de nästan tar en tugga av min näsa i stället. Jag gillar att leva farligt!

 

Olle är vild och vansinnig i vanlig ordning. Idag fick vi ingen post för jag lyckades släppa ut krittren i trädgården lagom då postiljonen dök upp - han stod ett tag på trottoaren och lurade på om han skulle våga stoppa något i lådan men till slut hoppade han i sitt lilla fordon och drog sina färde i stället, MED vår post. Men det var ärligt talat inte bara Olle som svor och svärjde åt honom, det var... alla!!

 

I helgen som var hade jag tänkt ge mig ut på den obligatoriska, årliga ispromenaden. Ni vet den där jag växelvis kräks och gråter av skräck. Trots att jag bara går där 150 andra personer går, samtidigt som jag. När denna min avsikt blev publik fick jag såväl glada tillrop om att isen var hur fin som helst och tralala som höttande fingrar om luriga isar och "dränk inte min hund" (från Bettys rätta gök). Glad som en lärka avstod jag därmed från detta årsbundna elände, fast det känns litet grann som om jag är på väg utför. Nästa vinter kommer det väl att kännas ännu ruskigare... Hur som helst tog jag med Betty, Ying och Tigger en promenad på 9,6 km i stället, i vårsol fast jädrigt kallt. Betty hade kofta på sig och när vi gick i en allé som är ganska så på pricken 1 km lång och försedd med företrädesvis björkar med knappt 10 meters mellanrum, på båda sidor som sig bör i en allé - då skalade Betty runt vartenda ett av dessa träd i sin iver att gno av sig ytterplagget. Det tog sin tid att gå genom den allén! Sen träffade vi, genom ett staket, en jättebasset vid namn Frasse som Ying föll direkt i farstun för. Det var liksom som om de samspråkade - inget hopp och gnäll utan viktiga saker som tarvade eftertanke och Väl Valda Ord.

 

Och kan ni tro - på eftermiddagen, efter närapå 1 mils promenad, då tog jag en alldeles enskild springtur på 4 km. Jag har INGEN kondis och INGEN muskeltonus, men jag springer ändå jag. Sån sort, liksom.

 

 

Jag BORDE verkligen skriva nåt klipskt just nu, men jag orkar inte.

Jag borde skriva om varför jag har en bula i huvudet, om likheten mellan uppsatshandledare och luggar, om att skärpa till sig och litet annat, men näe - jag orkar INTE.

För jag har jobbat som en galning med en liten rédaction igen. De suger verkligen musten ur mig. Problem: jag knölar så mycket på franska så när jag ska slå upp ett ord jag inte vet så kommer jag inte ihåg vad det heter på svenska! Alltså: jag vet vad jag menar, själva konceptet, men jag har inte ordet för det på svenska och kan därmed inte slå upp det och få veta vad det heter på franska. Kris i befolkningsfrågan! (Näe, jag vet att det verket inte handlar om den sortens, men det är ett uttryck jag nyttjar rätt ofta. Till exempel när det bara finns tre citroner kvar. Oh hjälp, nu fick jag nästan panik för jag kom på att det vara finns 2,5 citroner kvar!) Tur ändå att man har klipska barn som kan hjälpa en till rätta och förstår vad modern (bara EN mor) far efter. (Haha, det blev ju roligt: vad MOR FAR efter. Mor ror, far gnor.)

 

Kanske det märks nu. Att jag inte borde sitta här och skriva, eftersom jag är för trött och snackig.

 

Vi ses i morgon!

Tack för vänliga hälsningar och tillrop; sånt värmer. Vi tar en dag i taget och försöker undvika stress för både Ying och matte. Och alla andra också, förresten - stress e inge bra!

 

Vi tog en liten promenad vid lunchtid när Ying var sig själv igen och träffade en trevlig farbror. Denne hade för flera år sedan varit daghusse men sen orkade inte hans ben längre, men eftersom han hade skaffat sig så många hundvänner så har han alltid en påse hundkex i fickan, att bjuda på. Hela ligan blev förstås glatt överraskad, och jag också, även om jag inte fick nåt kex. (Jag gick hem och åt tonfisk i stället.)

 

För övrigt kan jag rapportera att elastiska koppel plus sele är inte ett dugg bra på en dragig hund. Jag rustade Ying sålunda för jag tänkte att det skulle vara snällare mot honom, eftersom han var halvdånglig. Nåväl - STYRKAN har han i alla fall! När han har sele och sånt där koppel, då går han in i dragmod direkt och vägrar att inse att förekomsten av fyra andra kopplade hundar samt en matte i kängor och tjockjacka och allt tyder på att här INTE skall springas. Nåja, åtminstone min vänsterarm fick välbehövlig träning.

 

Sen, efter tonfisken,  var det läs- och skrivdags igen. Efter någon tid blev jag så in i bomben trött i såväl huvud som rygg så jag slängde mig raklång på hårda trägolvet och placerade underbenen på stolen. Sen upptäckte jag att jag började tänka så himla konstiga saker och rätt som det var hade jag SOMNAT! Nåväl, det blev ju en ganska lagom tupplur - man sover inte så hårt när man sover så hårt, om ni förstår hur jag menar.

 

På kvällningen var det dags för seminarium/föreläsning: la littérature médieval. Vilket sprintlopp! Jag antecknade 8 sidor fulla med allt mindre och allt fulare stil, och stavningen blev nog som den blev, tänker jag. Ibland blev den rätt åt skogen, när föreläsaren använde ord som jag inte kunde och jag därmed fick lov att liksom höfta till med en stavning för att sedermera kunna söka stöd och hjälp i lexikon. Vad man gör, ändå! Men det var intressant, och också ganska spännande när tiden flög iväg och hälften kvar så att föreläsaren liksom måste småspringa genom sitt pensum.

 

Och så avrundade jag den delen av aftonen med en promenad med Ying och Olle - minsta barnet hade rastat Betty intill medvetslöshetens gräns (för Betty) och hussen hade förbarmat sig över Jazz och Tigger (och därvid träffat en annan dvärgpinscher). Både Ying och Olle lekte hela promenaden igenom att de var Världens Lydigaste Hundar. Konstigt nog råkade jag ha köttbullar i fickan så de fick lön för mödan.

 

Till middag - kl. 20.00 - spisade jag faktiskt och för ovanlighetens och omväxlingens skull lax och potatis. Jag betraktade maten rätt länge och kände efter, men inga kväljningar kunde förmärkas så då satte jag i mig en hel portion. Det är alltså inte så att jag rent fysiskt inte tål saker och ting, det är bara det att jag inte kan förmå mig till att smaka på annat än tonfisk och fiskbullar. Och så lax, då. Nån gång då och då, kanske. Potatisen var litet lurig, men den slank ner den också.

 

Men kan ni gissa vad som står på schemat nu? Jajamen, litet läsa och skriva. Vad en liten gumma kan gno!

Tja, om man kan ha en bad hair-day så kan man väl ha en dag så hela ens jag är värdelöst, eller hur?

I alla fall har jag en sån idag. Det känns som om jag har stickigt ylle inombord, som sticks mot insidan av mig.

 

Dessutom, eller kanske därför, är hundarna helt sanslöst dumma och besvärliga. Olle och Tiger har varit som spända fiolsträngar hela dagen och bara kastar sig upp i trappfönstret eller till någon av ytterdörrarna och skäller som bandhundar. Fast värre!

 

Och jodå, de har fått sin motion. Nån vidare träning orkar jag inte ens tänka på idag, illa nog att bara finnas i samma hus som dem...

 

Eller - jag ska nog gå ner och träna litet med Bettan nu, för hon är i alla fall någotsånär dräglig.

 

Dagens fix förutom ett evigt studerande av franska språket och litet annat (förresten: jag har lämnat in rédaction 1!! Hurra, bara två till på gång. Suck. Förutom allt annat.) - men NEJ, vad jag trasslar till allt med alltför långa parenteser; jag börjar om: Dagens fix - påbörjad pullover åt Betty. Ja, jag vet att man brukar säga hundtröja, men hundpullover låter liksom mer rejält. Mer Make do and Mend, eller så.

 

Slut, slutare, slutast - så kan man väl säga?

Efter förmiddagspromenaden är jag i alla fall slutare, så vi får se hur det blir i eftermiddag. Troligen slutast ever.

För det är halt! Nåt så vansinnigt, dessutom. Till och med hundarna slirade och for och själv fick jag liksom tassa fram, inget steg blev längre än en halv fot. Ändå höll jag på att rasa några gånger men lyckades balansera mig mot hundarna, så att säga.

Enda stället där man kunde gå "som folk" var på en landsväg en bit bortöver, men där snålblåste det så ruggigt i stället. Så där så man får ont i näsan, om fenomenet är bekant. Så då tog vi oss upp i skogen och traskade den vägen hem.

Till och med i skogen var det halt, där det inte var moddigt och oframkomligt.

-Men det var väl f*n också! sa Ying när jag för åttiofjortonde gången hade ryckt honom i halsen när jag höll på att trilla. -F'låt, sa jag och erbjöd litet kompensationsfrolic.

Betty tappade sugen litet när hon inte blev losskopplad på det vanliga stället, hon insisterade ljudligt och medelst åthävor på att kopplet skulle AV. När så ändå icke skedde valde hon att bete sig som om hon de facto var lös. Bära och ruska och slänga omkring sig kvistar, pinnar, mindre träd och bitvis även tämligen välvuxna träd. Struligt nog när hon springer lös och åstadkommer åverkan å mina anklar, struligare nu. Och så favoritlek nr 2: kast med grankotte. Hon kan roa sig hur länge som helst med en grankotte som hon kastar upp i luften och vida omkring och sen störtar efter under högljudda morr.

Idag fick hon sig själv ett högljutt morr tilldelat. Det var när hon kastade kotten i huvudet på Jazz och sedan i vild yra kastade sig själv efter.

Jag tror inte hon gör om det.

-Rätt åt den tjocka jäntan! sa Tigger, men när han såg min blick (en blick som sa: Ingen middag för DIG, unge man) så tillade han kvickt: -Jag menar att hon är så rund och god...

 

Men när vi kom in så blev det ett väldigt spanande och snokande på hundar, för det gäller att sno åt sig de bästa solfläckarna fort. Jazz är värst, han är faktiskt fullkomligt hänsynslös när det gäller att placera sig i solen; han klättrar och river saker och går tandledes fram om någon annan har placerat sig på det åtrådda stället.

 

Egentligen skulle man förstås byta ut hela södersidan av huset mot tjockt glas, så skulle vi frodas som petunior här inne!

Det är jobbigt med skidåkning! Gårdagens 5-mil har jag i kroppen än, det måste erkännas. Bitvis tror jag det var jobbigare för mig, och maken, än för Johan Olsson. Brrrr! För det mesta brukar jag heja på Petter N. för hans åkning är så definitiv, liksom - men igår var det rätt ordning på pallen. Guldmedalj i pannben, får man säga, förutom att fysiken förstås är på plats.

 

För övrigt hålls jag med att picka loss is - nedanför trappen (utomhus, förstås) är, eller i alla fall var, det stora sjok av is och jag tar som min uppgift att bända loss och dela upp den där isen. Så smälter den fortare (och dessutom är det större chans att jag skall hålla mig på benen om isen försvinner) och det blir kanske vår i år också. Och faktiskt - igår kunde jag notera förekomst av snödroppar i rabatten ovanpå fjärrvärmeledningen. Hurra!

 

Ett annat vårtecken är att Betty ALDRIG vill komma in! Hon som är så lydig med inkallningar överallt annars är helt och hållet hopplös hemma i trädgården. Man kan ropa sig hes, och alla andra hundar kommer in, men Bettan lyssnar inte.

Igår kväll blev jag purken och traskade ut och letade efter lillan. Jag hittade henne i uthuset, för en dörr hade blåst upp och fastnat i öppet läge, och talade om ungefär vad jag tyckte om hennes uppförande. Genast såg hon ut som "slå mej inte, slå mej inte!" vilket jag avskyr för det får mig att känna mig som en hundplågare fast jag inte är det, men jag förhöll mig strikt i åtminstone fyra sekunder innan vi blev jättebundis igen.

Och i morse talade jag till henne innan jag släppte ut ligan: -Kom ihåg nu att du skall komma GENAST när matte ropar, inte vara stygg igen! och faktum är att hon kom som ett litet glatt skott när jag ropade. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men hon fick i alla fall massor av godis och pussar och kramar, så vi jobbar på det.

 

Nån som inte alls borde få godis nånsin är Olle - hur kan en pudel vara så hopplöst tjafsig när det gäller pälsvård?! Borde de inte vara genetiskt programmerade att tåla luggningar och den sortens? Olle försöker varje kväll bita mig under borst- och kamningsfasen, ibland lyckas han också, men nån större skada gör han inte. Det känns ungefär som att bli biten av en husfluga. Irriterande är det jämväl.

 

För övrigt stretar jag på med den franska rédaction-en. Tro det eller ej, men jag är världens petigaste när det gäller svenska språket  och kan fila in absurdum på vändningar och kommateringar och den sortens om det är nåt av någon form av vikt som skall skrivas - på franska är jag ännu värre utan att ha verktygen, liksom. Svårt att vara urpetig när man inte riktigt vet vad man gör, men jag är petig ändå, jag! Tur i oturen att jag inte måste grupparbeta med någon - jag har nog kört slut på några grupper när det gäller svenskan och hur det skulle gå med franskan vågar jag inte tänka på...

 

Nu skall vi äntligen ge oss ut på en "morgonpromenad"; det blåste så rysligt när det egentligen var dags så vi kastade om schemat en aning. Nu förefaller det ha mojnat till drägliga sekundmeter så vi gör ett försök.

 

Jag ska bara fånga Jazz först.

 

Idag var det verkligen segt och eländigt - halv snöstorm på morgonen, sen bara blåst, sen blåst och regn. Nå, till slut var det ju inget att be för, hundarna måste ut och jag också, litegrann.

Men bara en sväng runt kvarteret!

 

Så jag rustade oss, bara Jazz behövde täcke för det var trots allt plusgrader, även om det inte kändes så.

 

Och hur det nu gick till så blev det drygt en och en halv timme i skogen.

Märkligt så det kan bli!

 

Noteringsvärt:

 

1) Vi mötte en göteborgska (därpå var icke att ta miste) med två powderpuffar som tyckte jag hade sån pli på min flock! Va?! Nåväl, man tackar och bugar. Minsta puffen var lika gammal som Bettan och lika unghundsfånig - ville låtsas farlig men vek ner sig för minsta hick. Träning pågick även på den fronten, alltså.

 

2) I skogen får inga hundar vara lösa numera, om de inte är 125%-igt pålitliga. Så Bubbla och O-son fick gå okopplade. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att Olle skall attackera ens en harunge eller nånting. Finns inte på kaaaartan, som det heter. Fast på ett ställe i skogen var det himla himla spännande, de tre kopplade betedde sig som odjur, Betty satte nosen i vädret och gjorde väl vida svängar och Olsson, han bara stack iväg, lååångt i förväg. Duh! Så det blev en rask inkallning (så pass mycket vett har de i alla fall att de kommer när jag hojar) och sen fick hela ligan gå vackert i korta, fast slaka koppel flera kilometer. Rätt åt dem. Så småningom blev det lugn i ledet och då fick de gå i långa koppel, men nån koppelfrihet förekom icke vidare.

 

3) Vi passerade två unga män med cane corso resp. jätte-amstaff. Som jag är bekant med den ene av gossarna, på liksom mamma-nivå, tog jag GOD tid på mig att passera och lyckades därmed få till en riktigt hygglig förbifart på alla fronter. Och det skadade nog inte att de andra hundarna fick tränas litet också.

 

4) Precis på hemvägen dök det upp två andra karlar bakom en stor bil - de var faktiskt sotsvarta och en av dem var dessutom försedd med råggula rastalockar. Betty blev förstås överraskad, blåste upp sig och drog in luft - och svängde sen om och kom svansande till mig för betalning! Duktig liten nubba, fick förstås rikligt med smarr.

 

Och kan man tro - den sista dryga kvarten av vår promenad lyste solen nåt så in i bomben så man fick fullt av nya kråksparkar kring ygena, men det må vara hänt!

 

 

 

Härmed avrapporteras vad som har timat: Icke Mycket.

 

Dagarna försiggår på följande sätt:

 

Frukost tillredes till matte och hundbarn, avätes av dito, och efter en kort paus (varunder vanligen matten gör något i tvättstugan) tages morgonpromenad. Efter, naturligtvis, sedvanlig jakt på och infångning av Jazz.

 

Därefter sönderfaller skaran i två parter: den part (jag) som måste arbeta med nåt förb*t fånigt franskt  och den part (fyrbeningar) som får snusa och snarka i godan ro.

 

När min mage börjar kurra nåt alldeles oerhört störande vidtager lunchpaus: jag äter nåt fiskaktigt och hundarna tigger. Sen busar vi en stund i trädgård eller inomhus och sen är det, tamejtusan, dags att jobba igen.

 

På eftermiddagen är hunddjuren mindre snusiga och mer upplagda att hitta på saker, men de är duktiga och roar sig själva utan att alltför många husgeråd och inredningsdetaljer skattar åt förgängelsen. Förresten satsar jag stenhårt på shabby chic, och ligger definitivt i framkant på den fronten.

 

Mitt eftermiddagspass brukar inte bli särskilt långt, det finns gränser för hur många franska verb man orkar böja på en dag, och kvällspromenaden företas ofta redan runt 15-snåret. Medan det är ljust, alltså. Halleluja!

 

Kl. 17 är det kvällsmat för hundarna, inte en minut senare för då blir jag oppeten, och runt 18 är det min tur. Sen är det för det mesta bara softning och inomhustrix som gäller hela kvällen, och ganska ofta klämmer jag in nån timmes jobb till. Motvilligt, lita på det.

 

Slutligen hoppar vi i säng runt 23 och då väntar förstås nån klämmig bok. Såsom Nouvelle Grammaire du Franc,ais. Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma att läsa en grammatikbok som en roman, men så långt har det gått. Härtill är jag nödd och tvungen, annars kommer madammen och jagar mig.

 

Till grammatikbokens fördelar hör dock att den fungerar utmärkt som får. Att räkna, alltså. Inga insomningsproblem på den här fronten!

 

Så förflyter alltså dagarne, undra på att man inte orkar blogga så mycket. Jag menar - hä finns junte så myttje å blågga åm, liksom.

 

Och tro mig eller ej - trots att det är LÖRDAG idag var jag uppe före halvåtta och har nu suttit här och slitit med en fransk liten rédaction (det betyder nåt äckligt som man ska tota ihop. I detta fall om livet före bilen). Visst är det ganska synd om mig?

 

 

Nu har det faktiskt börjat luta en aning åt vår. Ikväll kunde jag konstatera att det var fortfarande ljust ute klockan 17.45, när vi kom hem från skogspromenaden.

Hackspettarna är som galna, undrar om vi kommer att ha några träd kvar till sommaren. Både i skogen och i trädgården härjar de vilt, till Olles skräckblandade förtjusning. (Det händer nåt, det kommer nån, nu ere nåt, det kommer nån, nu blire nåt. I falsett. Och falskt.)

Dagens förmiddagspromenad, under utstötande av många ouch och nej och usch och aj gick till kära myran. Solen närapå gassade - jag gick utan mössa och kände mig visserligen ganska utsatt och oskyddad men frös gjorde jag inte. Vantarna behåller jag ett tag till för de är så praktiska att tappa och därmed muntra upp några hundar.

 

Bäst vi gick där kunde man höra små fräsanden och ploppanden och pliffanden - det var mina fräknar som liksom sprang fram. Fortfarande känner jag mig alldeles solvarm i skinnet.

 

Tänk ett sånt löjligt litet ord "aj" är, egentligen.

Det uttrycker ju inte på minsta sätt de känslor man vill sätta ord på. Möjligen om man säger "aj som fa-an!", men så får man väl inte säga heller!

 

Ouch, däremot, det låter precis som det känns. Idag.

 

För gissa vem som inte kunde hålla sig utan tog en springtur igår.

 

JAG!

 

Först tog jag en förmiddagspromenad på 90 minuter, sen jobbade jag ordentligt, sen såg jag på skidåkning på TV och sen flög f*n i mig och jag tog en springtur.

2,66 (garmin) km blev det, fast litet gick jag förstås.

 

Sen tog jag ut Betty på en liten liiiiten sväng som blev en timme och sen tog jag ut de andra 4 på en liiiiiten liiiiiten sväng som blev 45 minuter, och sen fick jag äntligen gå och duscha.

 

Och idag säger jag: Ouch! (som f*-*n)

Igår morse var det i vanlig ordning gråkallt och trist och februariaktigt ute.

Men nöden har ingen lag och som jag har Minsta Barnet hemma för sportlov kunde jag unna mig att ta Ying, Betty och Tigern i bilen till golfbanan.

-Det är väl inte värre där än nånannanstans, och omväxling förnöjer. Kanske. tänkte jag.

 

Och när jag hade fått på Betty tröjan och allahopa deras halsband och allt - då sken solen!

 

I bilen på väg till golfbanan kunde jag notera mängder av en viss sorts vårtecken. Knallskrikgula, i alla möjliga storlekar och format, enskilt eller flockvis, i typ vartenda träd. En del träd nästan bågnar av tyngden. Och jag såg till och med en sån härn liten gul vårfågel som satt på en gren och snaskade McDonalds-mat ur en påse!

 

Det är kommunala trädbeskärare, förstås. Hur många finns det egentligen, och hur kan de vara överallt samtidigt, i synnerhet med tanke på att det ibland sitter 5 stycken i samma träd?!

 

Nåväl, vi hoppade ur bilen i 7 gradig kyla och gav oss åstad, och när vi hade kommit en bit på väg tvärstannade både Betty och jag. (Pojkarna sprang som vanligt runt och var bråkiga. På pojkars sätt.)

Alltså - både Betty och jag blev stående och kände efter, och så utbytte vi en menande blick: Jodå, solen VÄRMDE!!!

 

 

Usch.

Farbror kirurgen sa att man får räkna med att det tar tre månader att bli sig själv efter en sån här dumhet som jag råkade ut för.

Det blir mars, det.

 

Så jag tänker att jag skall försöka börja jogga i mars. Ooooba!!

 

Till och med jag, som vet att jag tycker så mycket mycket om att springa, AVSKYR att börja om med springandet.

 

Allting skumpar och ingenting orkar man.

 

Dessutom är jag så in i norden svag i överkroppen, den känns alltid som en klatt slime som nån elak person har lagt litet på sniskan ovanpå mina ben.

 

Illa var det redan i höstas med bålstyrkan, illare, mycket illare, är det nu!

 

Så därför är det synd om mig: jag måste börja göra PLANKAN!!!

 

Plankan är nog nåt som Dante A. helt enkelt glömde bort att ta upp - ett utmärkt straff för rätt många syndare. BÅDE urtråkigt och sk*tjobbigt. Bingo!

 

Till och med sit-ups är "roligare". Det ni.

 

Summa summarum: jag VILL springa igen, helst genast. Men jag VILL INTE träna upp muskler och kondition. Jag vill att de bara ska finnas där, helt plussligt.

 

Stackare mej.

 

Och förresten: om det är snöstorm och allmänt svinigt hela mars, då får det anstå. För jag var ju sjuk ända in i halva januari, drygt. Eller hur?

Morgonpromenaden gick till skogen, runt alla kantarellställena. Jo, för jag (och några till) har gnott bra denna vinter för att hålla några terrängslingor framkomliga.

 

I alla fall - när man går där i november, då känns det liksom litet bitterljuvt, vemodigt. En trevlig känsla för en höstoman som jag.

 

Men idag, då blev jag bara förb*d och grinig. Snålblåst med snöyra, gråkallt, buckligt underlag, smala stigar så man får gå på kö. Och så Ying som ständigt trasslar in sig. Och inte får gå lös för då drar han på älg.

 

Älgarna står och lurar bak varenda tall i den delen av vår skog!

 

Påbyltad med långkalsonger, thermobrallor, hellyhansentröja, tjock fleeceväst, tjocka hundjackan ytterst och så mössa, vantar, halsduk. Fryser så man vibrerar ändå, utom när det blir alltför bökigt och knöligt att gå, då blir man varm så det är obehagligt i stället.

 

Och sen fryser man ännu mer.

 

Och Olle har snaskat i sig mina bästa hundpromenadhandskar så nu får jag gå i vidriga tumvantar som hela tiden hasar ner resp. fastnar i nåt kardborreband som det finns mängder av på ficklock och hundtäcken.

 

Mattens aviga dag, var det idag!

 

Idag köpte jag mig ett vitkålshuvud.
När jag kom hem placerade jag detta på golvet, för Betty trodde det var en boll. Sen trodde hon inte det längre och jag glömde bort grönsaken i fråga tills jag drämde tån i den. Aj.
Då tyckte jag det var läge att börja knapra i stället, så med mycket möda och stort besvär, och viss hjälp av Minsta Barnet, lyckades jag frigöra liksom en klyfta.
Mmmm, vitkål är gott!
Men hoppsan - fyra hundar (ingen pudel) började oja och tjoa och gny och ville OCKSÅ ha vitkål!
Ying till och med snappade i luften efter min hand som höll i den.
Så då fick de förstås en hel del, mest såna där sladdriga yttre blad. Oj, vad de mumsade! Jazz gjorde först konfetti av sina bitar men sen snaskade han i sig dem.
Till slut ville till och med Olle Pu ha vitkål, han läppjade med friskt mod och gjorde bara ganska sällan en del menande kräkljud.
Jaha, där ser man. C-vitaminbrist, antar jag.