Städar
Nej, inte just nu inte - just nu begrundar jag i själva verket åldrade läromedel i franska, nyttjade i svensk skola. Bläh.
Men annars har jag städat rätt mycket på sistone. Inte så mycket städa som i dammsuga och torka golv och damma, fast en del sånt smyger sig ju in också, men städa som i röja, slänga bort, möblera om, omordna. Och det är tungt!!
En gång i tiden gick jag då och då och fick nålar här och var i hela kroppen. En del av dem eldades det på med liksom en liten god cigarr. Inte dumt alls, faktiskt. Och så klämdes det på öron och betraktades tunga.
Vid ett tillfälle var det ett par stycken akupunktörer som betraktade min tunga och undrade vad katten jag hade gjort egentligen - om nån hade dött eller så? Hela tungans yttre apparition talade om att jag hade haft något tungt för mig, något som måste bearbetas och ha sig. Den gången hade jag också städat och haft mig, röjt undan småbarnskläder och leksaker och bilderböcker.
Jag tror det är något liknande nu - när jag städar och plockar hittar jag teckningar som barnen har gjort i olika åldrar. Barnen som poff pang bara blev stora. Det är klart att det är bra och fint på alla sätt - men det gick så FORT!! Och jag blev liksom kvar. Ja, deras pappa också förstås, men han tar det på ett annat sätt, han.
Och i fredags var jag på begravning. Mormor har gått ur tiden, 93 år gammal. Det var en fin begravning - alltid litet ledset över att skiljas från någon, men det var ju inget urtima frånfälle, om man säger så. Vackra psalmer, vackert i kyrkan, vackert fast svalt väder. Fint samkväm efteråt.
Men ändå - det är mycket nu. Jag behöver inte ens få min tunga analyserad för att begripa att det finns en anledning till att det snurrar i huvudet på ett otrevligt sätt. Livets efemära natur har drabbat mig. Den där omedelbara insikten om alltings förgänglighet.
Nåja, det går väl över. Tiden allt fördriver, som det heter. Men mitt vanliga soliga jag är jag icke.
PS: Hundarna mår bra - vi har tagit en dryg timmes kall men solig skogspromenad, nu ligger Tigg, Ying och Olle utsträckta på sidan under mitt skrivbord och Jazz har tagit plats i en liten hundbädd som också står här i arbetsrummet. Betty ligger i en solfläck i nedre hallen, jag har omsorgsfullt ditlagt en mjuk dyna under henne.
Från vänster: maken och hans föräldrar, längst bak sticker makens farmor upp, framför henne är det min pappa som är det lilla fröet i randig mössa och med hakan mot handen, till höger mormor och morfar. För många, fast olika många, år sedan, allihopa.
