Samma lika.
Här händer verkligen inte mycket - jag skriver och knåpar och slänger (nästan) datorn i väggen med jämna mellanrum. Tvi vale! Om någon har boken "Scholarly french writing for dummies" att låna ut så hör av sig, tack! Fast den måste kanske skrivas först. Inte av mig, i så fall.
Vad övrigt är, är kallt. Igår kom det fram litet sol på eftermiddagspromenaden, så pass att jag lämnade fleecelagret hemma och använde blott täckjackan som ytterplagg. Litet vågat, det medges, men det bar!
Det var fler än jag som hade legat i vårstartgroparna, uppenbarligen - plötsligt kryllade landsvägen av cabbar. Nercabbade cabbar. Brrr. Hoppas det hades ylle närmast kroppen.
Lilla kursen med Betty hade verkligen en alldeles strålande inverkan, allra mest på mig kanske. Det blir ju så att allt utom absoluta nödvändigheter får flyga och fara under vår hemska svenska vinter - promenaderna blir bara att runtsläpande i kylan och snålblåsten, och då glömmer man allt man kan och bör göra på en hundpromenad.
Bettys kurs fokuserade på kontaktövningar, lätt överförbart på övriga gängmedlemmar och lätt genomförbart på vilken liten promenad som helst. Oerhört lättinlärt även på hundar (i synnerhet sådana som ju faktiskt har lärt sig det. Gång på gång.) - numera blir jag allt som oftast orolig för deras små nackar, med tanke på hur de går och vrider huvudena i led för att spänna ygena i mig. Tro det eller ej, men Ying är nästan värst! Och i vanlig ordning har han liksom en annan attityd till momentet - då resten av ligan utstrålar "jag gör rätt, ge mig belöning" så är Ying mera av "när jag gör så här så betyder det att du skall ge mig godis". Alltså - hundarna lyder ett osagt kommando om kontakt och får betalt för det, Ying däremot ger mig kommandot "godis" - eftersom han inte kan prata människospråk så använder han tecken, ögontecken främst. Och det fungerar ju också.
I morse när jag skulle pallra mig ur bädden hoppade för övrigt Ying upp och lade sig intill mig med huvudet på min axel. Kors i taket! Det har då inte hänt fler gånger under hans levnad än att jag kan räkna det på ena handens fingrar (eller tumme, nästan). Så det blev allt till att vackert ligga kvar, det.