Osis, Tigger!
Med fem hundar i huset har jag helt frankt avsagt mig rastandet av di små denna helg - Jazz och Olle har traskat med olika kombinationer av barn och husse - för i helgen har vi haft finbesök av Äldsta Barnet.
Hur som helst har vi därmed kunnat med gott samvete ge oss ut på övningar som vi brukar undvika när vi har Jazz med oss, för Jazz gillar inte långa blåsiga promenader, inte hästar, inte ställen där det någon gång för fyra år sedan har sagt pang eller klingat av en klocka.
Så i lördags gick vi rätt ut i skogen till dit där skogen tar slut och det finns hästar och blåsippor och en miggiljon lärkor, numera.
Den här lilla hästen blev helt ifrån sig när hundarna fick godis ur min ficka - jag visste inte att hästar kunde tigga så oförblommerat! Han sparkade och krafsade med framtassarna, gnällde och gnydde och pep, snurrade och fräste. Och höll blicken fästad på min godisficka och min hands rörelse in i och ut ur denna. Jag kände mig verkligen som storskurk nr 1, den där frestar små oskyldiga ponnyer. Samtidigt vågade jag ju inte utfodra ett hästdjur med hundgodis, det kanske kan leda till galna hästsjukan eller nåt. Men litet torrt gräs rev jag av och delade med mig av, det var inte supergott men ändå alltid något, sa hästen.
Igår gick vi en annan sväng där det också finns hästar och då började det plötsligt storhagla - stora hagel, mycket blåst, aj och oj! Vi fick vända om och ta skydd i ridhuset. Som tur var gick det raskt över, men det var inte roligt när det pågick.
När vi traskade vidare mötte vi ett spänstigt par i sisådär min ålder, en han och en hon som var ute och joggade med två russlare av Tigerns modell men som stannade och pratade en stund, och bytte litet hundprat förstås. Hundarna pratade med varandra och vi andra pratade om hundar. I alla fall skulle de där personerna springa totalt 15 kilometrar med sina russlare vid just det tillfället. De hävdade bestämt att russlare är hundvärldens kenyaner, och att bara man inte springer fort (och det gör man inte, inte jag och inte de där personerna) så pallar russlarna att hänga med Hur Länge som Helst. Kors! Jag kastade en tveksam blick mot Tiger som ivrigt skakade på huvudet och försökte se insatt ut: -Kommer inte på fråga, vi är för SMÅ! sa Tigern.
Men ändå: osis, Tigern, för de där människorna såg ut att veta vad de talade om och hundarna var i Fin Form. Beach 1014 sans problèmes, liksom. Så nu gror det liksom ett litet frö i min hjärna. (-Å nej!! flämtar Tigern.)
På kvällspromenaden tog vi en sväng över kyrkåsen så hundarna fick åka rutschkana, alltid populärt. Ying klättrar upp samma väg som han åker ner, och ibland klättrar han UPP i kanan och går NER i trappan, men det är sånt man får ta. Sen träffade vi en Stor och Farlig Ödla som nästan säkert ville sluka Betty, sa Betty. Inte förrän Tigern hade klättrat på den och gjort allehanda trix ombord vågade sig Betty fram hon också. Då hade hon redan ökat sin längd till omkring 3,5 meter så det var tur att det inte tog längre tid.
-Helt värdo, sa Ying, och lyfte benet mot ödlan varefter vi gick hem.