Ung dam i nöd.
På kvällspromenaden gick vi neråt ån till. Man måste gå över en trefilig hårt trafikerad väg, som dessbättre är försedd med trafikljus och grejer. När vi hade gått över den och traskat femtio meter till mötte vi en ung dam, sisådär i åttaårsåldern. En ung dam i beråd, dessutom. Hon behövde hjälp att komma över vägen, för hon tyckte det kändes osäkert, trots grön gubbe och det hela.
Det var bara att vända det, och hjälpa jäntan över. Och sen blev hon ännu litet mer bekyttad, för hon skulle bara in på macken och handla litet, och sen skulle hon tillbaka igen. Över farliga vägen.
Så det var bara för oss att erbjuda oss att vänta. Eller alltså - JAG erbjöd vår hjälp även på återvägen. Det var en trevlig ung dam, hon tackade innerligt för hjälpen och var glad som en lärka, om än litet nervös just vid själva överfarten. När vi kom tillbaka till där hon kom ifrån stod hennes kompis på andra sidan gatan och väntade - då fick jag se till att hon kom över tryggt där också. Den lille kompisen, som också såg ut som 8 år, ropade över vägen: -Tack för att du hjälpte min kompis! Det lät så hygglo, på nåt sätt.
Några som också var hygglo var fyrbeningarna. Ingen tyckte det var det minsta märkligt eller nånting att vi plötsligt fick en ung dam med oss. Inte ens en anings oroliga blickar eller dumheter eller nånting. Betty gick alldeles bredvid henne och var kolugn. Vad ska man tro?! Den enda som visade särligt intresse var Ying, då när hon kom ut med sin påse från macken. Måste kolla förstås, vad hon hade köpt. Och det må jag då säga, att dagens åttaåringar... Vad hon hade köpt var två flaskor bubbelvatten. För att de hade varit ute och lekt och blivit törstiga...
En annan ung dam som inte precis är i nöd men är litet knasig, det är Betty det. Hon har ju inpräntat i ryggmärgen att när man möter nån så glider man intill mattens vänstra sida. Oftast är det bara så - möte, Betty vid sidan, mötet över, Betty får godis. Men ibland, om vi möter nån som uppenbart är hundrädd eller kanske bara väldigt hundintresserad, alltså nån som riktigt tittar, lååångt - då blir det litet kymigt, tycker Betty. Så då glider hon visserligen in mot min vänstra sida, men långsammare. Och under hela rörelsen kastar hon blickar mellan mig och den vi möter. Ögonrullande blickar, med mycket vita. Och eftersom hon blir litet nervös och VET vad hon ska göra fast allting känns konstigt så börjar hon klappra med tänderna. Och för att lugna sig så börjar hon slicka sig intensivt om munnen.
Det är då man MÄRKER om den vi möter verkligen ÄR hundrädd, för då hoppar hen in i närmsta buske.