Pelleskop-livet

God morgon i stugan, dårå.

 

Husse var en duktig husse som kom hem med famnen full av diklofenak - på en överstor dosis sånt kan jag i alla fall existera, om än inte så mycket mer. Som tur var hade jag bett minsta barnet ställa upp hundarnas matskålar på köksbordet innan hon gick - så jag slapp försöka plocka upp dem.

Sen blev det så här: Yings matskål lyckades jag få ner på golvet genom att under höga tjut och svärjanden böja mig så pass att skålen bara var så där 30 cm över marken, och därifrån släppa den. Kors i taket, den hamnade med rätt sida upp! Bettys matskål ställde jag på Jazzens muränabo, det innebar viss böjning men inte mer än uthärdlig. Jazz och Tigger fick äta sin frukost på köksbordet... Inte hade de nåt emot det, inte! Men om inte hussen hinner komma hem innan det blir dags för hundmiddag lurar jag på att servera Betty och Ying resp. middag i badrummet, direkt på golvet. För jag är inte människa att få upp deras skålar igen, och jag vill inte hälla färskfoder direkt på brädgolvet i köket. (Jag är så förståndig så man bleknar, ibland.)

 

Natten gick ändå förhållandevis bra - jag sov rätt hårt och vaknade bara till när jag hade försökt vända mig i sömnen. Då skrek jag litet och sen somnade jag om. Morgonens påklädning förbigår vi med tystnad, men man kan inte påstå att den direkt försiggick under tystnad. (Det var väl fint uttryckt.)

 

Promenaderna idag - dem får vi nog lov att hoppa över. Det värsta är att jag kan inte göra så värst mycket annat med di små heller, eftersom jag hela tiden måste hålla ryggen absolut jätterak och väldigt sträckt uppåt. Kan inte hålla armarna ifrån mig (nu vilar de på bordet och då funkar det att skriva) mer än sekundvis. Otroligt så skruttig man kan bli på så kort tid!

 

När jag var fem år fick jag en lillebror; det var inte mycket att orda om ty sånt händer i de bästa familjer och dessutom hade jag redan ett par år tidigare begåvats med en lillasyster. Hur som helst - där i faggorna nånstans soppade min moders rygg ihop komplettamento, jag vet inte om det hade hänt förr eller om det var nåt graviditetsrelaterat eller så, men hon blev i alla fall helt hjälplös. (Det minns jag, för jag skalade runt i köksskåpen och norpade sockerbitar och multivitaminer och hon kunde inte göra någonting alls åt det, mer än gräla. Haha.) Hur som helst - det föll på min lott att lyfta lillebroren i och ur dess spjälsäng och den sortens. Av detta minns jag ingenting alls egentligen, men när jag sen gick och ynglade av mig och fick min egen alldeles förstfödda på armen morgonen efter (och nån människa sa åt mig att hon var hungrig och jag tänkte: Och?! Vad ska JAG göra åt det?!! Skärptaste morsan i stan, typ.) - i alla fall då, när jag satte näsan i nacken på henne (för så gör man liksom, jag har alltid nosat mina ungar i nacken. Gör så fortfarande, faktiskt) - DÅ kom jag ihåg att min lillebror luktade precis likadant, och då kom jag ihåg hur hans lakan kändes och att han hade en blå liten tvättskål och sånt. Rena Marcel Proust-ögonblicket, var det.

 

Hur som haver - den där hjärnan man har, den jobbar på alla möjliga konstiga sätt och var man herre över allt den är förmögen till då vore man själv förmögen allraminst, men här är vad den har hittat på nu: varenda gång jag gör nån oöverlagd överhalning så det hugger till i blastet så riktigt fylls min näsa av den där söta babylukten från mina egna ungar. Varmt, mjölkigt och nyvaknat. Fastän ont-i-ryggen inte hör mig-och-mina-ungar till utan mamma-och-hennes-bortskämda-son, liksom.

 

Visst är det skumt?