Nähä.
Grått och vidrigt och kallt ute - men vi var ute i 90 minuter och prexis på minuten när vi kom in började det regna av bara katten. Ibland får man till det!
Idag traskade vi i skogen - tänk så härlig denna vinter har varit ur skogsmullesynvinkel. Väldigt få dagar har det varit så pass att jag inte har kunnat traska obanat, det tackar jag för. Hoppas det inte tänker snöa de närmaste dagarna, för jag ser fram emot att ta en rejäl terrängspringtur i helgen!
I alla fall ställde jag till det i knoppen på samtliga mickaboer idag, tydligen. Ty: först gjorde jag en liten uppletande ruta där jag gömde inte bara mina två sunkiga vantar utan även min lilla tygsjal. Dessa saker gick finfint för hela ligan att hitta.
Men så stoppade jag några tallkottar i vanten och när jag hade haft dem där, i min hand, i så där en kvart la jag ut en i taget av dem bland några andra kottar, band tre hundar och tog en hund i koppel att leta efter vittringskotten, så att säga. Och har man sett på maken: inte en kotte hittade nån kotte! (Ursäkta)
Alltså inte ens Tigern hade en susning om vad vi höll på med, detta trots att jag alltså höll honom i koppel och han egentligen bara hade några få kvadratmeter han kunde leta på! Betty försökte med stor iver och ihärdighet klättra upp en en alldeles rak tall, medan Jazz och Ying för sin del mest stod och blickade förhoppningsfullt på mig.
Se där - det var tydligen alldeles för svårt. Nästa gång tänker jag först göra vanligt uppletande fast med några andra föremål som jag tar med mig, och sedan längre fram på promenaden VISA tallkotten innan jag lägger ut den, så att de fattar vad som förväntas. Förhoppningsvis. I alla fall några av dem. Eller någon.