Mina åkommor och litet annat.
Släpp fångarne loss, det är vååååår!
Så ropar i alla fall flocken på skogspromenaderna dessa dagar - inte ens Jazz har kofta på sig när det är tio grader varmt, helt plötsligt. Hackspettar hackar, gåsaktiga djur syns och hörs å himlapällen och vi träffade två harar som inte följde protokollet det minsta. De satt knappt tio meter från stigen där vi gick och hundarna reste ragg och blev stelbenta, vilket enligt det ömsesidiga förpliktigande avtalet mellan hund och hare skall bringa hararna att sticka iväg i zigzag och full rulle så att hundarna kan gå till matte och få godis sen, för duktigt hunderi. Men de här två hararna såg precis ut som sysslolösa sekreterare de där putsar sina naglar och pratar med sina pojkvänner i telefon (om telefon gives). Stackars hundarna blev helt förvirrade, inte hade vi regelboken med oss heller så vi kunde se vad hundar förväntas göra om harar inte håller sig till avtalet. Liksom.
Så jag blev tvungen att muntra så väl dem som mig själv med impromptu-uppletande. Den enda braiga saken med vinter (om än vår) är att matten ständigt har vantar på och vantar är utmärkta uppletandesaker. Följaktligen trampade jag upp en ruta, gömde vantar och skickade hundar. Vilka till min glädje var väldigt duktiga och hittade mina vantar - en hund i taget fick leta upp båda vantarna - så att det INTE blev som den därna svinkalla januaridagen (eller när det var) när jag själv fick gno runt i trekvart i ett stenröse i snålblåsten och leta rätt på en felande vante medan Betty (enda medvarande hund den gången) stod på en sten och såg ut som Bimbo Baddå.
Det HÖLL på att bli katastrof för när Jazzen var ute och letade kom det ett pangsjopar gående på stigen invid vilken tre hundar var bundna och en bitsk rackare var lös. Men just när han hade utspionerat dem och satt på sig sin människobitarmin (jo, jag börjar känna igen den nu) så hojtade jag: -Jaaaa, vilken duktig Jazz! och det lilla spånet gick på det och kom rantande och ville ha godis. Vilket han förstås fick, mycket, medan jag tog ett stadigt men omärkligt grepp i selen tills paret hade hunnit bort. Sen vidtog åter letandet.
Andra sätt det är vår på - det är ju antalet joggare. Stort är det antalet nu. Huvva. Själv har jag inte sprungit på ett par veckor (minst) på grund av den stygga ryggen. Det kändes inte som läge att ge sig ut och skumpa med nästan avbruten rygg, eller vad det nu var. Och nu är det så olyckligt att ryggen är visserligen så gott som symtomfri nu, men jag har drabbats av en annan åkomma, en mycket mycket värre: latmaschionitis gravis. Ruggiga grejer, vill jag lova.
För övrigt tillbringade jag lunchstunden med att pilla och mecka med min Praktisix och kors-i-krösamoset: den verkar funka! Jippi!