Pelleskop-livet

J*vlar att detta skulle hända just mig!

Publicerad 2014-02-06 12:49:17 i Allmänt

I något av alla många Bangs kåserier är det en mycket ung man som uttrycker denna känsla: J*vlar att detta skulle hända just mig! Jag kommer inte ihåg vad det handlar om och jag orkar liksom inte leta, men då och då läser jag om någon av volymerna så förr eller senare kommer jag att hitta grabben igen. Det ser jag fram emot.
 
Men jag då, vad har hänt just mig? Halka, har hänt mig. Igår gav jag mig ut på hundpromenad och tog en väg som vi inte går så ofta men som brukar ta i runda slängar en timme. Igår tog den två och en halv, och halvvägs övervägde jag gråtfärdig att ringa efter taxi.
 
Det var så halt!! Knöggelhalt, ibland med modd på,ibland utan. Mera bakåt än framåt ibland och hela tiden mera sidledes än framåt.Hundarna kände att matten inte precis var herre över situationen, så de drog hej vilt åt alla håll.
 
Så att igår kväll kändes min lekamen som efter ett rejält gympapass.
 
Idag blev det morgonpromenad först vid tiosnåret och litet stel var jag ju, efter gårdagens övningar. Tills jag hade kommit liksom längt bort på rundan - då gjorde det bara ont. J*vligt ont. Svartna-för-ögonen-och-kräkas-ont, faktiskt. Minsta lilla drag i kopplet var förenat med gallskrik, om någon hund hamnade ett halvt steg efter så kopplet stramade åt det hållet var det nästan så jag svimmade.
 
Det blev röststyrning, blev det. NEJ, Ying, häråt Tigger, sluta Betty, kom Jazz, NEJ NEJ NEEEEEJ. Plust AJ SOM F*N och annat lullull.
 
När jag på håll såg att vi mötte ett litet ludd som alltid vill jiddra så såg jag mig om med panik i blicken och lyckades faktiskt lokalisera ett järnrör som stack upp ur marken, stadigt förankrat. Typ mitt i skogen. Intressant. I alla fall trädde jag koppelöglorna över och sen strödde jag godis på marken och väntade tills lilla luddet hade passerat. Vare sig luddet eller min flock märkte förefintligheten av ärkefiender, så så långt var allt gått och väl.
Fast när vi skulle vandra vidare hade ju koppelöglorna glidit ner längs röret och låg på marken. Och jag KUNDE helt enkelt inte nå dem - inte ens med den värsta värsta smärta (jag är rätt smärttålig, bara jag får gnälla samtidigt så tål jag det mesta) - det GICK helt enkelt inte. Litet panik där.
 
Tur då att jag har min Lilla Vita Jycke! Efter visst parlamenterande fattade han att han skulle gripa tag i koppelöglorna och lyfta dem längs röret, stående på sina korta vita bakben, så högt han nådde, vilket var ungefär så lågt som jag nådde. Snacka aktivering - för båda två!
 
Sen gällde det att ta sig hem också - knappt en kilometer kvar. Den kilometern tog 50 minuter och 50 tusen svordomar. Fast på ett sätt rätt nyttigt - nog tar jag en del i kopplen i vanliga fall - nu gjorde bara tyngden av dem tillräckligt ont så all styrning fick bli röstledes. Och via min hållning. Jag fann att enda sättet att inte få¨så ont att jag måste skrika högt var att dra in magen så hårt jag nånsin kunde, sträcka på ryggen som en galning samt rikta blicken ungefär på min egen näsa. Rätt militäriskt. Message received, säjde hundarna och skötte sig faktiskt någorlunda, till och med på skolgården där vi blev överfallna av en miljon skrikungar. NEEEEEJ! röt jag och raskt kom faktiskt en bunt rastvakter ilande och höll ungarna ifrån oss (hundarna skötte sig exemplariskt). Tycker gärna de kunde göra det även utan att man som hundägare skriker - de är rena pirayorna de där ungarna.
 
Och så till slut - hemma! Då återstod: ta av kängorna - klä av hundarna - byta byxor till innedito. Fy f*n, kan vi väl säga. Men nu är det gjort. Och maken är aviserad om att han MÅSTE köpa med sig diklofenak hem. Först svarade han SMS-ledes att han inte var i behov av några farmaceutika, men när jag sa att i så fall får jag väl förlita mig på en kombo av starksprit och alvedon så veknade han. Eller också blev han bara rädd att jag skulle länsa spritförrådet.
 
Hur som haver: j*vlar att detta skulle hända just mig. Min enda tröst: för mig börjar OS redan i dag. Lagtävlingen i konståkning. Om jag ligger på golvet med underbenen på en stol skall jag nog klara att titta. Ouch.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela