Pelleskop-livet

Igår kväll, på aftonpromenaden, blev jag varse något märkligt - jag traskade på med långa steg. LÅNGA steg. Och det gjorde inte ont alls. På något sätt hade ryggen kommit på bättre tankar under dagen. Märkligt. Och den är fortfarande snäll. (Men mig lurar den inte - nu känner vi varandra, jag och min rygg. Och jag litar INTE på den.)

 

Och så i morse - då vaknade jag och allt kändes rätt bra. Sovit rätt gott, inte ont i ryggen, inget hemskt seminarium som väntade. Fast så slog det mig - Mellersta Mellanbarnet. Inte hört av på mer än en vecka. Nånstans i Kina, fast inte i Beijing, ingen vet var (troligen inte hon heller). Då kändes det tungt.

 

Men som den moderna människa jag är (=fast i teknikens grepp) sträckte jag mig efter lilla fånen (inte maken, mobilen) redan innan jag hade satt mig upp i sängen och - HALLELUJA!! - mail från lillan! Hon är tillbaka i Beijing efter diverse vedermödor, inget internet i bostaden men satt på the Bookworm och åt frukost och där finns fritt internet. Sällan har en moders anlete strålat mer som en sol!! Hoppas bara att detta innebär att min koncentration återgår till åtminstone skönjbar nivå...

 

Dessutom har det rara barnet blivit suget på att flytta till Ryssland, vilket naturligtvis uppmuntras av mig. Jo för i Ryssland, där är det inte det minsta lilla farligt eller obehagligt på någe sätt alls. Näärå. Fniss. Men a) det är inte så förbaskat långt dit (jag utgår från att hon håller sig hitom Ural), b) jag kan ta mig fram åtminstone hjälpligt på det lokala idiomet och c) håller hon sig i någorlunda civiliserade trakter så har jag en bunt försänkningar jag kan ta fram, att skicka efter henne om hon skulle förkomma igen. Och så känns Ryssland så härligt NORMALT jämfört med Kina - rysk litteratur känner man ju till, man ser Putin på TV dagligen och stundligen, rysk popmusik sjunger jag högt hela tiden, rysk klassisk musik kan varenda kotte humma och blinier vet man ju vad det är. Om nån är i Ryssland kan jag liksom SE den personen framför mig, I den miljön - känna hur det luktar omkring dem, hur det låter, hur trottoarerna ser ut, hur folket ser ut och är klädda och beter sig. A general idea. Medan jag när det gäller Kina är helt och hållet tappad bakom en vagn - jag har inte en susning om hur det ser ut där. Det är klart att jag har sett saker från Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden och Kinesiska Muren och så, men jag har inga begrepp om vardagskina, eller varjedagskina. Vem är Envar i Kina? Så - jag kan icke på något sätt göra mig en bild av dottern i Kina, bland kineser, i kinesisk vardagsmiljö. Och då känns det ibland som om hon inte finns, ju.

 

(Note to self: skaffa fram några moderna kinesiska romaner - det MÅSTE väl finnas några översatta?)

 

Ärligt talat - nog för att man ibland var som en urvriden trasa när barnen var små, men det är då ingenting mot hur det är när de blir större! Och värst av allt: det allra minsta lilla barnet är helt och hållet inriktad på att flytta till Amerkat så snart hon slipper ur moderns klor. Va!! Där som det BARA finns dåligheter och elände! (Jo, för jag ser minsann både på Criminal Minds och Toddlers and Tiaras och Dr Phil och Dr Drew, så jag vet PRECIS hur det går till däröver.)