Ensam hemma.
Den här helgen hedras vi med besök av Äldsta Barnet, alldeles nyutexaminerad dietist. Man vågar knappt äta så hon ser det.
Igår afton kände jag mig litet hungrig plötsligt och klagade min nöd för Äldsta och Minsta Barnen: -Jag är hungrig; jag har bara ätit bananer och scones idag! Minsta Barnet är inte den som lämnar sin Moder i sticket minsann utan hon frågade direkt: -Vill du ha litet chips?
Se där ja, hela kostcirkeln avklarad den dagen också, för det ville jag ju.
Men nu är hela Sverigefamiljen utom jag på Dramaten och ser Amadeus. Sånt kulturellt tjafs hoppar jag - jag har sett det allra allra första avsnittet av Columbo, ända från 1971. Och ätit ganska mycket jordnötssmör, så även idag har jag fått i mig lagom med näring.
Men allra först var det naturligtvis promenaddags - oooba, vilken mojsa idag! Det småduggade men var för all del inte det minsta kallt, så man skall väl inte klaga.
Grått grått gråare.
Sedan har jag suttit och slitit mitt hår över en fråga som jag förväntas svara på. "Hur påverkar skriften ditt språk (ditt modersmål) och hur det talas?". Fast på engelska. En à två A4-sidor förväntas jag lämna in i detta delikata ämne. Hur långt jag har kommit hittills? Tja - vad sägs om min ganska eleganta inledning:"Baddå? Fattarinte."
Längre kom jag inte idag.
Tyvärr är min lärare a) jättebra b) krävande och c) ond (rysk), så tanken på veckans seminarium är en aning - låt oss säga daunting. Hans reaktion kan mycket väl bli denna:
(Obs - det där är INTE min lärare. Däremot är det Johnny Weir, eller Weir-Voronov om vi skall vara noga. Som för övrigt är en liten rackare på att prata ryska.)