Det kunde man ju förstå!
Att det skulle gå så, alltså.
Att när jag hade börjat tänka på att springa (rättare sagt på att INTE springa. Inte VILJA springa) och sen rent av skrev om att springa (alltså snarare INTE springa) - då var det ju ingen ide att försöka komma undan längre. Jag försökte distrahera mig med disk och plugg och was alles men det var bara att inse: utan springtur, ingen nattsömn.
Så jag skrudade om, selade min mula (Betty) och så: ud vil jeg, ud! (-Inte jag, sa Bettan).
Och nu är vi hemma igen och Bettys morrhår står rätt ut när hon blänger på mig och fnyser: -Du och dina idéer!
(Vi hade en liten - låt oss säga incident, med en hare. Men det var också en Ovanligt Stor Hare. I mörkret. Med liksom självlysande tänder.)