Att när jag hade börjat tänka på att springa (rättare sagt på att INTE springa. Inte VILJA springa) och sen rent av skrev om att springa (alltså snarare INTE springa) - då var det ju ingen ide att försöka komma undan längre. Jag försökte distrahera mig med disk och plugg och was alles men det var bara att inse: utan springtur, ingen nattsömn.

Så jag skrudade om, selade min mula (Betty) och så: ud vil jeg, ud! (-Inte jag, sa Bettan). 

Och nu är vi hemma igen och Bettys morrhår står rätt ut när hon blänger på mig och fnyser: -Du och dina idéer! 

(Vi hade en liten - låt oss säga incident, med en hare. Men det var också en Ovanligt Stor Hare. I mörkret. Med liksom självlysande tänder.)