Pelleskop-livet

Bilder ur verkligheten.

Publicerad 2014-02-27 09:23:00 i O-hundigt

Den här lilla historien berättar jag för alla, och det är synd om dessa alla, för varje gång jag berättar den börjar jag skratta lika innerligt - så där så jag knappt kommer till punkt och så att ingen ändå hör vad jag säger. Dessutom verkar det ändå inte riktigt vara någon som förstår HUR himla roligt det är, men det är det. Och det är en Sann Historia Ur Livet. Som Mitt Livs Novell. Eller kanske inte.
 
Så här var det: i tisdags var det makens födelsedag och han satt helt fredligt vid köksbordet och drack kaffe samt åt en bit mycket god äppelkaka. Som den prudentliga hemmafrutyp jag är stod jag vid diskbänken och diskade. (Vi har diskmaskin men den fungerar icke. Vi har haft denna icke fungerande diskmaskin stående på sin plats i minst tio år. Den har blivit liksom ett husdjur.) Sedan bestämde sig maken (duktig make!) mitt i äppelkakan för att gå ner och hänga sin tvätt och medan han var nere i källaren blev jag klar med disken och skulle gå upp på övervåningen och dona med något. Kvar på bordet stod fatet med en halv äppelkaksbit och en halv mugg med kaffe och som vi har en glupsk skuttig dvärgpinscher i huset tänkte jag att jag skulle flytta de därna slukbara sakerna till närmsta tomma, mera svårklättringsbara yta - spisen. Jag fattade således fatet i ena handen, muggen i den andra och började helt enkelt vrida mig ett halvt varv, längre än så är det inte mellan bord och spis. Men då!! Då hördes makens steg i källartrappen och jag blev liksom helt handfallen - hjälp, han kommer! Och här står jag med hans äppelkaka och kaffe!
Först tänkte jag ställa dem på spisen som jag hade tänkt men så fick jag för mig att VAD SKULLE HAN TRO om jag hade flyttat hans grejer?! Så då tänkte jag ställa tillbaks dem på bordet, men precis bakom bordet är källardörren som skulle komma att öppnas VILKET ÖGONBLICK SOM HELST och då skulle han se mig stå framåtlutad med fingrarna i närheten av hans mat och vad skulle han då tro?!
 
PANIK!! Där stod jag, fullkomligt precis handfallen, och velade och i huvudet ekade bara: Vad ska jag göra, vad ska jag göra?! och det kändes som så himla lång tid fast jag ändå inte hann göra någonting.
 
Men precis när maken öppnade dörren hade jag liksom vaknat till sans och kommit på hur himla dumt alltihopa var så när han väl fick syn på mig så stod jag visserligen med kaffemugg i ena handen och äppelkakebit i den andra men jag skrattade så jag vek mig dubbel och inte fick fram ett enda begripligt ljud utan bara kunde ställa ner grejerna på bordet igen och sen skratta tills jag fullkomligt hade tappat andan.
 
Hur som helst - till slut förstod maken vad jag höll på med, tyckte att det kändes bra att han hade sån respekt med sig och allt blev som vanligt igen. Förutom det att jag ibland överfalls av hysteriskt fniss IGEN när jag tänker på min fullständiga PANIK och totala handlingsförlamning.
 
Och sån tur ändå - jag kan skratta gott åt det här, länge än känns det som. Men det finns rätt många som lever i sån panik dagligen och stundligen och inte har den minsta anledning att skratta. Usch.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela