Pelleskop-livet

Jag upptäckte just att nu har jag bloggat här i sju år - så bedrövligt, egentligen.

Vad som är bedrövligare är saker som händer folk. Någon fick låta sin häst galoppera vidare i veckan, någon annan fick låta hunden somna in idag. Ibland känns det för dyrt att ha djur  - och då pratar jag inte slantar.

 

Själv stagade jag mig med massor, övermycket, smärtstillande och masade oss ut på en promenad. Vi gick på trottoarer som var snö- och isfria och vi var inte ute länge. När vi mötte någon trädde jag kopplen runt en stolpe eller vad som fanns. Vid ett tillfälle lindade jag kopplen runt ett träd flera varv och vilade mig själv mot samma träd.

 

Man säger ju att man så lätt kommer i samspråk med folk när man har hund, men jag vill påstå att man kommer tusen gånger lättare i samspråk med folk när man lutar sig mot ett träd och är grön i ansiktet. Att hundarna är med blir liksom grädde på moset.

 

Vid ett tillfälle mötte vi tokiga borderterrierskatan, hon gick på andra sidan gatan. Jag trädde kopplen över en grindstolpe och vilade en stund. Hon såg ut att få vatten på sin kvarn: -Man ska inte ha såna hundar! Hundarna märkte dock inte ens det vidriga ekipaget...

 

Så bortsett från ont-ont-ONT så gick det lugnt och fint till. Fast jag hade glömt det där med plocka-upp - DET gjorde ont, kan jag lova, och jag till och med fuskade med ett par små högar långt nere i diken. Men sen kom vi hem - och det var då det gick åt HELVITTE alldeles.

 

Grannen från andra sidan gatan, snäll liten farbror som är hundrädd fast liksom hundpåflugen ändå, kom utskuttande i bara kalsipper och kort morgonrock, och av någon anledning gick han över på vår sida av gatan för att kolla en bil som stod där. Och TROTS att Jazz började skälla och morra så bara traskade han rätt in i flocken; jag klarade inte av att backa undan tillräckligt fort - och så BET Jazz honom i vaden!!! Katastrof!!

 

Det gick inte hål, men det gjorde ont. Och bet och bet - ett nafs, var det väl. Och grannen blev inte arg, men han sa strängt åt mig att vakta hundarna i närheten av barn. Jamen - jag vaktar ju hundarna jättenoga även när bara vuxna är i närheten, och han KÄNNER Jazz, och han SÅG att nåt var på gång... Absolut och självklart och allt sånt är det helt och hållet mitt ansvar och det ansvaret tar jag helt och hållet men ändå känns det himla orättvist - när jag för en enda gångs skull inte är så stark och snabb som jag brukar vara, då skuttar karln halvklädd (knappt) rätt in i flocken och dessutom böjde han sig ner och hötte med fingret över Jazz!!!

 

Usch. Nu får jag skicka in hundhussen att ursäkta oss. Han kommer INTE att bli glad.

 

Men som sagt - det finns det som är värre.

 

Och så regnar det.